En bit bortanför ängarna ligger detta övergivna hus. Gardinerna hänger fortfarande bleka i fönstren, en prydnadssak står på fönsterbänken tillsammans med en lampa. Varje gång jag går förbi så blundar jag en stund, försöker att där bakom stängda ögonlock skapa mig en bild hur livet tedde sig på den tiden där fanns liv på gården.



Jag tror att det hos de flesta människor finn en längtan tillbaks till det som en gång var, ibland tom utan att ens ha varit där. När jag för några år sedan läste Fogelströms stadsserie kom jag på mig själv att vilja leva där i berättelsens atmosfär och miljö. Det förbryllade mig en aning. Huvudkarraktärernas liv är knappast avundsvärt med dess ständiga kamp för överlevnad. Jag tänkte först att det måste vara en sjutusan till författare som kan berätta på ett sådant sätt att en 2000-tals människa vill leva i missär och fattigdom, och visst är Fogelström en enastående författare men sanningen stannar nog inte där.



Nej jag tror att det är själva målet, att ha en så självklar uppgift i livet och i den lägga hela sin själ. För även om tillvaron i många avseenden var slit, kamp och förtvivlan så fanns där trots allt ett givet kryss på sin livskarta. Ett kryss som inte flyttades, som delades med människor i ens omgivning och som förenade människorna. Dagens individualistiska samhälle har förlorat något lika fundamentalt som en människas grundläggande behov.

Tänk om vi kunde ställa dörren på glänt mot det som en gång var...



Tankar i den sena kvällen.. nu ska jag ta med mig min hund upp till övervåningen och fundera över vilka positiva adjektiv som börjar på bokstaven J...