I en ruin på en ö nära mig har Ulf just gått på scenen och själv sitter jag varm och trött framför tangenterna hemma i Bullerbyn. Lite otippat...även för mig själv. Fast faktum är att jag sett honom i oktober, november, mars och juni och mättnaden är rätt total. Ibland behöver man få längta också.. som min vän brukar säga. Men jag hoppas att han återvänder nästa sommar och då ska jag vara där.. rusig och lycklig.

..mellan himmel och jord
Mina tankar om framtida gravplatser har successivt förändrats genom åren och växlat mellan jordbegravning och gravsten till aska i naturen. Ibland har jag funderat över minneslund och nu när jag gick i fjällen slogs jag av tanken om att få färdas med vindarna där uppe bland bergen. Anonymitet vs inristad i sten med andra ord.

På norra kyrkogården i Kalmar har man dock hittat ett alternativ som inte bara är estetiskt tilltalande, utan också en hybrid mellan två helt olika traditionella alternativ. Man kan vara död på en pinne, antingen en familjepinne eller tillsammans med andra pinnväljare. På en plakett skrivs ens namn och behöver ens nära en plats att minnas- eller sätta blommor på, så kan de gå till den vackra glasboll som bär ens namn. Helt klart tänkbart!



Augustikvällskonstaterande: Jag längtar till fjäll och frihet så jag kan bli galen. Måste iväg igen.. helst igår.