Vaknade av ett stilla regn som smattrade mot tältduken och förstod att det var dags att packa ihop och ge sig iväg. Tyvärr slarvade jag och hoppade över frukosten, något som kom att straffa sig i form av energilöshet, köld och lipfärdighet under dagen.

Idag var också dagen för det första riktiga vadet över iskall jokk och efter moget övervägande bestämde jag mig för att ta av mig kängorna och vada i sandaler. När jag satt och torkade fötter och bytta bandage (jo då, skavsåren hade börjat visa sig redan då) fick Vilda plötsligt syn på en ensam kvinna, tvekandes på andra sidan jokken.  Så rusade hon iväg och lyssnade inte alls på mina arga rop om att hon skulle komma tillbaks. Förundrad ser jag henne springa tillbaks över jokken och sedan fram till den tvekande kvinnan. Vilda gör henne sedan sällskap upp mot strömmen innan hon viker av och för kvinnan över jokken på det ställe vi passerade, sedan rusar hon tillbaks till mig och sätter sig vid min sida.. som om ingenting hänt.