Nu blommar vallmon igen på ön. Så här års får den dock inte sällskap av blåeld eller blåklint och alla fält blir lika röda som mitt hjärta är.

Så ska jag figurera i en skolkatalog för första gången sedan gymnasiet och det är ju kul OM det nu inte varit för att jag under morgonens trötthetsdimma helt förträngt att detta var dagen för fotografering. Big, big misstake

1. Man FÅR inte glömma att dagens look ska förevigas och finnas i varenda kollega och skolelevs hem för evigt.
2. Man får ABSOLUT inte ta på sig en tvärrandig tröja samma morgon

Summa summarium så sitter jag nu på en bild där jag ser tio kg större ut än vad jag redan är och dessutom helt ostylad med hår i behov av klippning och inte en tillstymmelse till varken mascara eller glans åt läppar. Ibland vore det roligt om man var liiite mer fåfäng.

Veckans vandrings ljudbok: Läckbergs "Predikanten" (i takt med mörkrets ankomst får jag nog överväga att byta ut alla dessa kriminalfall mot humoristiska böcker istället. Det håller inte att bli så rädd att man skriker så fort en människa visar sig)

Då är det odiskutabelt. Det ÄR höst och som min morbror sa ifjol - jag är inte intresserad. Visst tycker jag om den här färgsprakande årstiden då naturen klär sig i varma färger och luften blir lätt att andas MEN då vill jag att den ska ha föregåtts av en sommar.

Rosenroten tycks hjälpa en aning, vad annat kan man säga när man betalat pengar för den. Men oavsett om det är en faktisk verkan eller en placeboupplevelse så har jag lite bättre koll på hjärncellerna nu. Helgen har ägnats till att måla om sovrum, putsa fönster med ättika samt åka fram och tillbaks till IKEA som en galning (det är fullkomligt livsfarligt att ha IKEA-katalogen liggandes på toalettgolvet). Trots flera besök på det stora varuhuset har jag ändå lyckats att köpa för få panelhängare till de gardiner som nu ligger halvsydda på köksbordet. Nåväl.. jag är glad att jag inte behöver åka till Älmhult i vart fall.





Tog med mig kameran ut på Vilda-vandringen ikväll och konstaterade att jag nu får börja ha reflexer på oss båda. Mörkret kommer fortare nu.. så fort att det nästan känns lite läskigt, men som förvandlar himlavalvet till ett konstverk.

Ungefär varannan dag tar jag med Vilda på cykeltur för att hon ska få motion som schäfern i henne kräver och för att själv få susa runt i allt det vackra. Vilda blir helt galen när cykeln hämtas från ladugårdens loge och sedan hon först försök bita i framdäcket några gånger så far hon iväg som en raket och jag har fullt sjå med att få henne att gå ner från galopp till trav. Efter den första kurvan lugnar hon dock ner sig och i maklig takt kombineras friskvård med själsvård.

Hösten gör sig allt mer påmind, inte enbart i naturens växlingar utan också i brevlådans dagliga skörd. För ett tag sedan låg Studieförbundet Vuxenskolans kurskatalog i min tvestjärtsinvaderade postbox. Jag har alltid uppskattat dylika verksamheter och därför kastade jag mig som vanligt in i detta otroliga utbud av kurser som erbjuds. Här finns cirklar för den som vill lära sig slå in kreativa paket, för de som vill förkovra sig i Carl von Linné kunskap eller de som vill lära sig att läsa gammal handstil. En kurs heter "Data för skrämda nybörjare" och på en annan kurs läser deltagarna Emely Brontes "Whuthering heights" på orginalspråk. Men ljuvligast av allt, kursen "Min mobiltelefon" med undertexten; Vi lär oss ringa och sms:a på våra medhavda mobiltelefoner. Kursen ges vid tre tillfällen och omfattar sammanlagt nio timmar. Kan man annat än älska studieförbund!? Hurra för att ni finns, för bredden och mångfalden.

En bit bortanför ängarna ligger detta övergivna hus. Gardinerna hänger fortfarande bleka i fönstren, en prydnadssak står på fönsterbänken tillsammans med en lampa. Varje gång jag går förbi så blundar jag en stund, försöker att där bakom stängda ögonlock skapa mig en bild hur livet tedde sig på den tiden där fanns liv på gården.



Jag tror att det hos de flesta människor finn en längtan tillbaks till det som en gång var, ibland tom utan att ens ha varit där. När jag för några år sedan läste Fogelströms stadsserie kom jag på mig själv att vilja leva där i berättelsens atmosfär och miljö. Det förbryllade mig en aning. Huvudkarraktärernas liv är knappast avundsvärt med dess ständiga kamp för överlevnad. Jag tänkte först att det måste vara en sjutusan till författare som kan berätta på ett sådant sätt att en 2000-tals människa vill leva i missär och fattigdom, och visst är Fogelström en enastående författare men sanningen stannar nog inte där.



Nej jag tror att det är själva målet, att ha en så självklar uppgift i livet och i den lägga hela sin själ. För även om tillvaron i många avseenden var slit, kamp och förtvivlan så fanns där trots allt ett givet kryss på sin livskarta. Ett kryss som inte flyttades, som delades med människor i ens omgivning och som förenade människorna. Dagens individualistiska samhälle har förlorat något lika fundamentalt som en människas grundläggande behov.

Tänk om vi kunde ställa dörren på glänt mot det som en gång var...



Tankar i den sena kvällen.. nu ska jag ta med mig min hund upp till övervåningen och fundera över vilka positiva adjektiv som börjar på bokstaven J...

Vi fortsätter lektion 2- Hunden

Stod ute på gårdsplanen och pratade med min hyresvärd när tre bilar kom körande efter varandra på vägen intill.
-Det har nog varit bröllop, sa husbonden.
Jag höjde på ögonbrynen.. tre bilar på samma gång betyder alltså att det varit bröllop i kyrkan uppe på backen..?! Var inte det lite långsökt?
Men så rätt han hade.. en stund efteråt kom det så många bilar körande att även jag fick inse att det var något stort på gång. Kort därefter hördes travande hovars slag mot vägen och de nygifta tu passerade vår gård. Vackert!