Jag är så glad för allt det vita. För renheten, inte minst på mina golv... Det är en vacker vinter vi fått i år och även om jag allt som oftast känner mig som Raskens Ida, ständigt med vedträn i famen, så njuter jag av täckbyxebehov och graningekängor... Saknar fortfarande ett par skidor dock... skidor, limpmackor och en termos med varm choklad och sen är livet snudd på perfekt för en stund.

En helg i väst under dubba kyrktorn och bland författargator. När jag blir stor vill jag också skriva böcker på en bänk vid en ekbacke. Nu hemkommen till ett ljummet hus och snart ska redan skrivna böcker läsas på en övervåning inte långt härifrån...

Jag hade glömt att stänga av alarmet på min reservklocka och fick således en tidig Bullerbymorgon. Låg där under den grå filten på den stora svarta soffan framför Nyhetsmorgon och med en ännu svalt värmande eld sprakandes i kaminen nedanför..allt medan en svartvit värld trädde fram ur mörkret.

Disciplin och minutplanering är månadens ledord. Sömn i exakt åtta timmar (såvida man inte glömt ändra reservklockan då), en god kosthållning, träning, frisk luft, arbete och studier måste få plats inom dygnets 24 timmar och för det krävs struktur. Det var verkligen galet mycket extraarbete jag tog på mig i samma stund som jag tackade ja till att bli gymnasiefröken och hade jag ens anat vidden av det hade jag förmodligen tackat nej. Vilken tur att jag inte visste...

Klockan är nio. Håret håller på att torka, frukosten är intagen och sängen bäddad... nu dansar vi in den här dagen med Winnis på högsta volym..

.. och tinade bort all frost i inre landskap. Efter hjärt- och lungröntgen, svalgröntgen och grundlig undersökning var det dags för en stunds narkos och titt i halsen. Där lyste tonsiellerna illröda och gav därmed en diagnos som kan botas med penicillin.

My God och Thanks God... den hunden kan verkligen skrämma livet ur mig.

.. och varje slag dunkar som hammarslag i en bröstkorg som är fylld av blåmärken. Min hund är sjuk och det finns ingenting i världen som kan skrämma mig mer. Det är nästan så jag vill ta henne i ett knyte och barrikera mig utanför veterinärstationen tills dess att de öppnar imorgon. Sedan ska de lyssna på hennes hjärta och säga att hon har det starkaste hjärta de hört och att hennes hosta beror på luftvägarna och botas med Noskapin. Sen ska jag pyssla om henne i några dagar till innan hon är lika pigg och glad som hon alltid varit.

Så blir det.. så måste det bli.. det finns inga andra alternativ.