..var den här vasaloppsspinnaren så nöjd med sig själv att jag grät ikapp med Jörgen Brink. Hade beställt blåbärssoppa och syrgas men behövde bara soppan. Fick däremot kramp i benen efter dryga tre timmar men det avhjälptes med två nävar salta nötter och ytterligare en flaska vatten. En timmes promenad med hund och vän under den kyliga solen, några lager linnement, två Alvedon och tjugo minuters massage och sen var jag som folk igen.

Nästan fyra timmar på en spinncykel alltså.. jag som för några år sedan inte ens orkade springa fyra minuter. Kroppen är en fantastisk skapelse trots allt.

Imorgon skulle jag förresten ha varit på Cirkus och lyssnat på Ulf. Hur trött jag än må bli på den mannen mellan varven så kapitulerar jag tids nog alltid ändå och inför sånger som dessa böjer jag mig i nyanserad vördnad..
Jag borde ha varit där imorgon. Det borde han också.

Idag drack vi morgonkaffet tillsammans, den gamla eken och jag. Plötsligt är tystnad bruten av kvittrande liv och jag inser att det gått ytterligare ett år utan att jag lärt mig skilja mellan de flygandes sånger. Måste ta tag i det där snart.

Livet går annars på tomgång i en vinter längre än jag någonsin kan minnas. Vardag i varje andetag. Bland skolböckerna på köksbordet en kalender där dagarna räknas ner till en vår i en huvudstad. Måste få mer puls i det här ådersystemet snart, livsandarna skriker efter storstadsenergi så till den grad att jag fastnar framför sexmiljonerslägenheter på Bellmansgatan. Dyrt.

Imorgon spinner jag mig igenom ett Vasalopp, det är ett annat sätt att få puls på.