Att följa sin längtan...

Söndag morgon kom jag hem efter mitt sista nattpass. Trött, på gränsen till medvetslös, släpade jag upp mig för trappen till sängen på övervåningen. Jag hängde för den svarta filten över fönstret, jackade ur telefonen och sa godnatt till Vilda som kommit och lagt sig nedanför sängen. I vanliga fall brukar jag somna så fort huvudet nuddar tyget på kudden, men den här gången låg jag vaken. Efter tjugo minuter med ögonen stängda och tankarna vandrandes stod allt så klart.. självklart skulle jag ta upp mitt ankare och åter ge mig ut över vattnet, ut till den vackraste av öar och till den vackraste av hemkomster.

När jag bara någon timme senare satt i bilen på väg upp mot Oskarshamns färjeterminal istället för att sova var jag både förvånad och lyckorusig. Frihet är så vackert, det vackraste i livet. Det finns ingenting som ger mig så starka och påtaliga frihetskänslor som när jag ger mig ut över haven. Skummande vatten, saltstänk, svävande måsar, luft så ren så det kittlar i flimmerhåren. Målet.. en ö där magin ligger som ett skyddande täcke över atmosfären, en ö som är så vacker att jag vill gråta.

Två dygn senare är jag hemma igen. Förundrad över att det känns som om jag varit borta i en halv evighet. Vi pratade om det på väg mot färjan idag, H och jag, om hur två dagar kan kännas så långa trots att tiden gått allt för fort. Hemligheten måste ligga i att varenda minut tillbringades i nuet, att alla intryck noterades och upplevdes. Ön har den inverkan på en tror jag, den spetsar ens sinnen och skalar av allt det som annars ligger som en dimma runt ens egen sfär. "Du vet lyckan är för enkel för att vi ska förstå den" som Ulf sjunger i sin Naken nedför gatan. Det är nog så och jag gläds av att under två dygn just förstå det enkla....

...blev just nu rädd..."lyckan är för enkel för att vi ska förstå den",,,skrev dom orden på en lapp,tidigare idag (igår...),för jag ville delge Dig dom ord...har lappen kvar...även om den inte bevisar något...

...vad att säga...
det enda jag kommer på just i denna trötta,men upprymmda stund är:
"...dom som säger det bäst,säger ingenting till slut,dom går bort sig i ordens magi..."

Salt o vatten ändrar ingenting i sig själv,men tårar och hav har mycket gemensamt...

...måste sova...måste läsa...skriva,men orden lyder inte så bra just nu,så jag lämnar över livet till saknaden,o hoppas på senare möjligheter...

//Grinden utan lås...