Kräktrött. Borde göra en paj, skriva ett tal, slå in paket, packa väskor... Jag borde dessutom elda om jag inte ska frysa ihjäl under natten.

Men det går inte. Jag måste sova. Det blir nog i hundra år... minst.

Söndagsnatt och jag äter morötter framför djupdykningar i googelvärlden. På fb sköter mina vänner sina farmar och morbrodern utkämpar maffiakrig, på Lundellforumet sågas en nykomling som saknar distans. Min by har för längesedan sagt godnatt men i den här apparaten är det full aktivitet...

Jag saknar sällskapet av Blomkvist och Salander på mina Vilda-vandringar och behöver hitta deras efterträdare. Kan du rekommendera mig någon? Behöver en sån där bok som man inte vill sluta lyssna på eftersom promenaderna då blir lätta och långa. Idag tog vi med oss Leo... det var inte riktigt samma sak.

Det är kolsvart och regnet faller med samma tyngd och intensitet som löven. Gräsmattan har redan antagit konsistensen av wettex och allt är smutsigt, blött och rått. Efter sexdagars arbetsvecka kom jag nyligen hem till ett sjuttongradigt hus där veden var slut. En rastlös hund hade grävt ett stort hål i gräsmattan och låg jordig och uttråkad på hallgolvet. På med reflexvästarna och så ut i ett blött mörker. In med ved från logen, skrikande hunger i magen och tomt i kylskåpet. Havregrynsgröt till lördagsmiddag och vatten istället för vin i glaset. Dansbandskamp på bästa sändningstid och i natt ändrar vi klockorna.. då är det mörkt redan innan man slutat jobba. My God...!

Så.. vad gör man. Jo man kammar till sig, kokar upp en kastrull med vatten som man pressar citron och river ingefära i och sedan ltar man på sig de röda plyschbyxorna och de ulliga strumporna. Sen tänder man hela övervåningen full med värmeljus, gosar in sig under den mjuka filten och letar fram den där DVD:n från Alhambra....

En lätt ilning gick genom kroppen när jag insåg att vi snart ska in i en officiell vintertid och att mörkret därmed  armbågar sig in i dagarna. Passade därför på att njuta exta mycket av dagens Vilda-vandring i min Lindgrenska Bullerby och tog mig inte bara tid till att prata med tjurarna, utan också att bekanta mig med en av de människor som i tre år faktiskt tillhört grannskapet. Väl inviterad till den vackra gården med byns mest hänförande utsikt, gjorde jag de andra hönorna sällskap en stund...

Den gröna Hellyn, de stickade raggsockarna och den blygsamma innertemperaturen. Feta, slöa flugor som enbart tycks existera när man ska sova och en stjärnhimmel att bli förstummad inför. Det blåser och regnar, Vilda bygger vacker vinterpäls och tvätten måste torkas under tak.

Ikväll är det böndernas och vampyrernas kväll, och jag ligger under den grå filten på den svarta soffan med fjärrkontroller och telefoner i drivor omkring mig. De femton graderna som hälsade mig välkommen hem har förökats med en handfull och allt omkring mig andas vardag, vardag, vardag...

För ovanlighetens skull drog jag filten över benen och lutade mig tillbaks i den stora soffan. Jag trasslade ut glasögonen från det hår de oftast sitter i för att istället placera dem där de ska vara...

Sen njöt jag av filmkonst, strålande skådespeleri och en berättelse som kommer att stanna kvar i mitt system för en lång tid framöver.

Kväll börjar övergå till natt och jag kokar sylt och färgar hår. Vilda har somnat och jag funderar över alla stunder som aldrig kommer tillbaks, på människor som jag saknar. På min morfar. Alltid på min morfar.

Men igår när jag kom hem så doftade det Givarp i mitt badrum och på en sekund var jag tillbaks till det stora gula huset intill det lilla röda, till krusbär och vattenkoppor, till en gul bubbla och barnasommar. Varje sommar återvände vi till de goda vännerna på den västgötska landsbygden. Barnet i mig skulle övertygande påstå att vi var där hela somrarna, men jag antar att det aldrig rörde sig mer än någon vecka. Fast varje sommar tills dess att barndomen tog slut, tills livet ändrade riktning.

Livet rullar på och vi följer med i en hastighet som ibland förblindar. Men så ibland räcker det med en doft för att påminnas om att något för alltid gått förlorat, att vissa ögonblick i livet var välsignade och att människor man älskat faktiskt inte finns där längre. Ikväll blandas vemod med tacksamhet, sorg med kärlek.

Fyller ved upp till bredden på den stora kopparkitteln. Ikväll ska tår hållas varma av eld istället för ylle. Vilda jagar virvlande löv ute på gårdsplanen och snart faller regnet över oss igen. Dammsugarpåsen blev helt plötsligt full och jag laddar för att ta mig in till människorna för en stunds proviantering. Winnerbäck har släppt nytt och jag tycker om... mycket.

Ikväll är det raggskockar på i ett hus där kylan sveper in över golven. Ute kryper temperaturen neråt i en svindlande fart och medan människor letar värme klär naturen av sig för att slutligen stå naken inför vintern. Vilda gör sig redo för sin vinterpäls och har snart behårat varje millimeter av detta Bullerbyhem. Om några veckor är hon gnistrande röd igen, min egna lilla domherre på fyra ben. Jag fick skrapa rutor denna sista septembermorgon och helt plötsligt känns det som om min Gotlandsvecka var för ett halvt sekel sedan...

.. fast det är inte ens två veckor sedan jag gick där bland rosbeklädda gränder på en ö i havet. Längs Norsta Auras strandkant fick nakna fötter återse hav och avsvalnad sand, allt medan kvinnor av stål nakna omfamnades av havet. På favoritfiket i Visby drack jag te och läste DN i solen. Vilda fick en egen skål med vatten och skällde på alla hundar som gick förbi. Barn slutade skolan, konferensmänniskor hade paus. Cyklister ven förbli från ena hållet, och kämpade sig upp från det andra. En stund i en backe. En kopp te i ett nu.