När jag bara någon timme senare satt i bilen på väg upp mot Oskarshamns färjeterminal istället för att sova var jag både förvånad och lyckorusig. Frihet är så vackert, det vackraste i livet. Det finns ingenting som ger mig så starka och påtaliga frihetskänslor som när jag ger mig ut över haven. Skummande vatten, saltstänk, svävande måsar, luft så ren så det kittlar i flimmerhåren. Målet.. en ö där magin ligger som ett skyddande täcke över atmosfären, en ö som är så vacker att jag vill gråta.

Lektion 1 - Hästen
Vi har tema djurträning denna månad. Efter fem dygn i ett katthus blev det synnerligen uppenbart att min hund behöver impulsträning. Idag blev det grannen "Hästen" som fick stå ut med att vara försökskanin. Det gick väl si så där. Vilda doftde på nosen, skulle slicka den lite i mungiporna men när hon insåg exakt HUR stora mungipor det var tal om ville hon bita i dem istället. Nåväl.. vi har nästa lektion imorgon.

Bloggar och grafitti
Förra vintern när jag satt på tunnelbanan mellan Alvik och Medborgarplatsen började jag fundera över uttryck och dess former. På varje ledig betongbit (eller trä, plast, stål...you name it) trängdes dessa små meddelanden, dessa underskrifter och ställningstaganden. Ibland bara en en omformulering av ett namn skrivet med tjock, svart spritpenna. När vi just lämnat Gamla stan och körde bron över Stockholms ström fick jag se att någon skanderat ut sitt budskap genom att pulsa i snön över isen och på så sätt forma gigantiska bokstäver. Förgäves har jag sökt i minnet var som egentligen stod där. Tror det var bara ett ord, kanske bara ett namn. Kanske var det ett hemligt meddelande till någon speciell eller en uppmaning till alla som passerade ..? Jag vet att jag funderade vad det är som är så starkt i människan, detta behov av att finna en orörd plats att sätta sitt märke på, att få uttrycka sin mening om det så är i tinande snö.

Nu, nästan ett år senare, tar jag upp och leker lite med den tanketråd jag hade där och då.

Ofta diskuterar H och jag över fenomenet med bloggandet. Hur det kan komma sig att så stor del av vår befolkning, inklusive vi själva, väljer publicera delar av sitt liv på nätet? Förmodligen finns en av sanningarna i att det här finns ett sätt att se och synas. En möjlighet att få dela med sig och veta att det faktiskt finns någon där ute som ser just mig, som dessutom är intresserad av vad jag har att säga. En blogg är som ens egen anslagstavla där man kan sprida sina budskap, ett bestående emblem från en varande individ och en försäkran om att på något sätt lämna spår efter sig. På samma sätt som grafittimålarna har sin arena har bloggarna sin. Genom funktionen att lämna kommentarer skapar man dialog, man ger ris och ros (rosorna är betydligt mer frekventa) och likt grafittikulturen skapar man en scen tillsammans där man intar roller som aktör och hejande publik på samma gång.

Menar jag då att bloggandet är en laglig och måhända mer sofistikerad form av grafitti? Tja varför inte..? Jag tror att incitamenten inte ligger speciellt långt ifrån varandra i vart fall. Jag tänker bara på skillnad mellan stad och landsbygd. Här på landet finns ingen grafitti, inga tags och inget klotter. Visst, vi är otvivelaktigt inte så många som bor här i bushen, men kan avsaknaden av div offentliga uttrycksformer också bero på att här blir alla sedda? Varenda bilist som kör förbli vinkar glatt, människor du inte känner vet vad du heter och det finns en form av socialt skyddsnät på landsbygden som inte existerar ens i en mellanstor stad. Det vore oerhört spännande att se någon form av procentuell skillnad mellan frekvensen av bloggandet i förhållande till storleken på orten du bor i...

Nåväl.. bara tankar en klibbig kväll i augusti där syrsorna spelar och paddorna frodas.