Vaknade 05.20 imorse och letade febrilt och yrvaket efter förklaringar till en galet ond kropp. Har jag deltagit i VM i rugby? Blev jag nedslagen och brutalt misshandlad på kvällspromenaden? Påkörd? Nedsprungen av skenande kor? Sen vaknade jag tillräckligt mycket för att komma ihåg att jag var på massage igår och att ingenting i världen tidigare gjort så ont som under de 45 minuter jag låg på en brits i en kampsportsdoftande källarlokal. Med nypor av järn flyttades felplacerade muskler tillrätta och en zick-zackad kropp rätades sakta, men säkert ut igen. Smärtsamt var ordet.

Dessutom
Snart två veckors antibiotikakur har förvandlat mina förmiddagar till ett eldorado av illamående. Jag tillhör de lyckligt lottade som aldrig behövt läsa bipacksedeln till utskriven medicin och därmed varit förskonad från diverse biverkningar alla dessa kemiska substanser kan orsaka. Den här gången fick dubbla doser av stark antibiotika även en oxe på fall och förutom kräkbenägna förmiddagar har min näsa färgats rosa av den sol jag inte får vistas i. Charming.

OCH (fortsatt gnäll)
Jag kommer att gå sönder mina trampdynor om inte Salanders rättegång börjar snart. Eftersom jag är min egen diktator så har jag förbjudit mig själv att lyssna på boken såvida jag inte promenerar, och så här in på den femtonde cd:n så börjar det bli svårt att gå hem från skogen vilket gjort omvägarna längre och längre. Samtidigt vill jag inte alls att boken ska ta slut och börjar redan känna en viss separationsångest från Milleniumvärlden. Jaja..

Tretton trappsteg upp ligger en lila spikmatta och väntar på att sticka mig till söms ännu en gång. Ikväll önskar jag att den vore 167,5 cm lång...