Det börjar bli en vana att gråta sig igenom filmer men igår gjorde det ont när tårarna rann nerför kinderna. En del av min historia berättades i spelform och helt plötsligt tog luften slut i mina lungor. Skälvande rötter under flämtande livsandar då jag påminns om hur mina förfäder genom hela historien fått se sin kultur, sin mark och sin livsstil marginaliserad. I Sverige vet vi mer om Nordamerikas indianer än vi vet om vår egen ursprungsbefolkning. Kommunerna använder sig av samisk kultur i marknadsföringssyfte samtidigt som man åsidosätter våra rättigheter. Dagbrott, järnvägar, sandmagasin... vi plöjer oss in i renbetarland och slår upp stängsel i en tidigare orörd mark. Llängs de vägar vi människor byggt bromsar de stora lastbilarna inte ens in för den skock renar som snart ska ligga skadade och döda efter vägkanten. Föraren i bilen efter kommer med största sannolikhet påstå att samerna förmodligen manat ut renarna på vägen för att få pengar för dem...

Min pappa hämtar skadade, utmattade ibland utmärglade djur på pulka i skogen. Hemma på gården matar han dem med renlav som han samlat in under sensommaren och betalar dyrt för mediciner som ska hjälpa dem att bli friska. Han pekar på en gammelvaja och berättar om hur många kalvar hon fött genom åren, om den där  bistra vintern som höll på att bli hennes död och jag vet att han har mängder av liknande historier att berätta om flertalet av de individer som nu stödutfodras två gånger om dagen. När polisen ringer stelnar han till.. fler döda renar.. han vänjer sig nog aldrig. Nere i Småland hör jag ett eko från norr när en vän konstaterar att det nog är bra att samerna inte får full ersättning för de renar som andra människor dödar. Efter en stunds samtal är avlägsna röster tystade av kunskapen och jag tänker att de onda orden alltid når så mycket längre än de goda. 160 mil i det här fallet..