Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller om jag bara skulle falla ner på knä mitt i altargången. Vi skulle egentligen bara söka värme i den vackra kyrkan när vi helt plötsligt blir omfamnade av Messias. Få saker kan fylla mig med en så stark känsla av kärlek som musik kan göra och Händels snart 270 år gamla toner fick hjärtat att svämma över. Vi hade klivit rakt in i repetitionerna inför söndagskvällens konsert och jag ville aldrig gå därifrån...

Men jag hade täckbyxor och en hund i en kall bil så jag tände ett ljus för alla de jag saknar och gick sedan motvilligt ut i den tredje i advent. Nästa år har jag biljett och klänning.