Det är mitten av 1700-talet. Ölands befolkning har ökat markant i antal och åkerjordens skörd kan inte längre mätta hungriga öbor. För att ha någon chans till överlevnad söker sig de sämst ställda ut till alvaret för att där försöka bruka den magra jorden. Just i den här byn bor som mest fyra familjer fördelade på ca trettio individer, fler munnar kan inte fattig mark mätta och ni takt med att hela ön avbefolkas under 1890-talets slut kommer också denna nykolonisation lämnas till sitt öde.

Denna lördag, etthundra tjugo år senare, satt vi någonstans längs långsidan av de kalkstensbyggda ladugårdarna och drack rykande kaffe till svala äggmackor. Skördefest choklad med stänk av salt fick utgöra undantaget från kolhydratregeln och sommarens vandrarkängor gav nya skavsår på beniga fotknölar. Då möter nu och tankarna vandrar mot de där eviga frågorna om livets existens och alla dess villkor. Jag önskar att livet alltid vore lika självklart som det blir i stillheten. Lika rent som ett andetag på ett alvar.