Den sista färden

Det var hembygdsdag här hemma i Bullerbyn idag och förutom en förnämlig traktorsutställning hade även dörrarna till hembyggdsgården öppnats. Där inne bland forna jordbruksredskap stod byns makalöst vackra likvagn. Svarta sametsgardiner, silverkors och figurer och en kudde för kuskens komfort. Dagens bårbilar kändes plötsligt både fula och ovärdiga och med ens slungades jag bak i tiden och kunde nästan se bårföljets sakta vandring genom byn och upp mot kyrkan. Ibland känns det som om jag lever i fel tid.

Imorgon börjar jag på en ny tjänst igen.. fast den här gången är det verkligen odramatiskt värre. Samma arbetsgivare, (nästan) samma kollegor och snudd på likvärdigt arbetsinnehåll. Dock kommer denna tjänst att innefatta arbete med ensamkommande flyktingbarn (läs: unga vuxna) och det är sannerligen en utmaning att förtjusas över. Hur arbetar man bäst för att integrera någon in i detta bitvis så skruvade samhälle? Hur förklara de fullkomligt meningslösa, men ack så vedertagna, oskrivna beteendereglerna? Fasligt spännande ska det bli!

I Lund man precis avslutat ett projekt med Unga Vuxna. Det visar sig finnas ett glapp mellan de olika vårdgivarna avs de mellan 16-25. Vad spännande det låter med ditt nya arbete. Lycka till. /Claus

alltid lika underhållande när man kommer till din blogg...ett härligt stopp i den annars så stressade vardagen...Lycka till på nya jobbet - låter jättespännade...Du vet var vi bor om du är sugen på lite barntjatter i osymfoni med barnprogram på ena tvn och os på andra ;)) //KRAM

Låter som ett riktigt spännande jobb som kommer innehålla många utmaningar. Lycka till!

Låter som stora utmaningar tycker jag också!

Stort Lycka till!

Åsa: Att ha sin arbetsplats på världens vackraste ö måste vara en löneförmån högre än allt annat! :)



Claus: Thanks! Utmaningen är påbörjad, om än bara i skriftform än så länge.



Linzan: Du är alltid välkommen hit till kajen, eller hem till Bullerbyn. Själv satsar jag på att ta mig till Long Lake innan jag blir pensionär ;) Kram till dig och hela fina familjen!



Londongirl och Azola: Tack, tack.. än så länge känns allt toppen.