I  stunden nedan når vi äntligen Kebnekaise fjällstation och jag vet därmed att mina sista steg är gångna då jag ska göra mina vänner sällskap i helikopter ner till Nikkaluokta. Jag vet inte riktigt hur känslan kan beskrivas.. eller om det ens tillåter sig göras. Stolthet blandad med ett visst mått av sorg över att det nu nästan var över. En lättnad över att ha klarat det, ett rus av allt jag var uppfylld av. Jag har gjort mitt livs vandring och tagit steg långt mycket längre än vad som är mätbart. Aldrig vill jag vara utan en enda sekund, aldrig kommer jag att glömma att det enda som egentligen är viktigt i livet är att försöka leva lycklig.

Vaknade av ett stilla regn som smattrade mot tältduken och förstod att det var dags att packa ihop och ge sig iväg. Tyvärr slarvade jag och hoppade över frukosten, något som kom att straffa sig i form av energilöshet, köld och lipfärdighet under dagen.

Idag var också dagen för det första riktiga vadet över iskall jokk och efter moget övervägande bestämde jag mig för att ta av mig kängorna och vada i sandaler. När jag satt och torkade fötter och bytta bandage (jo då, skavsåren hade börjat visa sig redan då) fick Vilda plötsligt syn på en ensam kvinna, tvekandes på andra sidan jokken.  Så rusade hon iväg och lyssnade inte alls på mina arga rop om att hon skulle komma tillbaks. Förundrad ser jag henne springa tillbaks över jokken och sedan fram till den tvekande kvinnan. Vilda gör henne sedan sällskap upp mot strömmen innan hon viker av och för kvinnan över jokken på det ställe vi passerade, sedan rusar hon tillbaks till mig och sätter sig vid min sida.. som om ingenting hänt.