Ett myller av människor. Båtar i bredd och färska räkor. Kala klippor och ett salt hav fyllt av maneter.

Semesterlivet fortsätter.

Det kom ett mail från en ö idag. Det stod att den var redo, att den låg öppen och välkomnande. Egentligen tycker jag bäst om den där ön i september, då när lugnet lagt sig och stranden har svalnat, men den här hösten vet jag inte riktigt om färjorna går.. åtminstone i min tidtabell.

.. och så sneglar jag på Vildas höfter och undrar försiktigt om hon hade klarat några mil med mig längs de där kalkstensvita vägarna. Varje natt ett nytt hem, alltid med havet i omedelbar närhet där vågor tjänar som minutvisare och dess fria horisont ger plats för oändliga tankar. Primus-middag bland blåeld, kaffe på en rauk och så det där saltet på solvarm hud. Vid Botaniska trädgården står en bock och väntar, i mitt hjärta växer längtan i varje kammare.

Kan hon sitta i en kärra kanske..?

Livets vackraste vår har så tagit oss in i den 36:e sommaren. Min by är inbäddad i grönska och i diken mognar smultron. På köksväggen berättar almanackans gångna dagar om en kommande semester som trots sin närhet tycks allt för långt bort. Idag är det torsdag och min kropp vill vila från ett huvud som gått på högvarv och utkompad äter jag min lunch på en filt i min trädgård. Där somnar jag sedan, allt medan solen ger prickig hud och cellerna fylls av pollen.

När jag väcks av en undrande hund har solen gått i moln och vindarna fyllts av folktoner. Där, på andra sidan ängen har de samlats; dragspelarna och under några välsignade timmar låter de en hel byggd få försvinna bort i tid och rymd.

Så skymmer det och bakom kastanjen blir himlen röd. Ute på ladugårdsplanen försöker rovfågelungen lära sig att flyga, i hagen kommer fåren springande när vi går ut för att säga godnatt. Nu sover fyrben på ett golv som för längesedan hade behövt en del såpa, snart sover människa på en matta av spikar.

Imorgon kompar jag ut igen...

Efter drygt fem års skrivande, fotande och filosoferande tar jag officiell bloggpaus. Trevlig vår gott folk, nu tar vi vara på varenda vacker stund och noterar varje centimeter av växande gräs och groende frön.

Återkommer.. förr eller senare.

..var den här vasaloppsspinnaren så nöjd med sig själv att jag grät ikapp med Jörgen Brink. Hade beställt blåbärssoppa och syrgas men behövde bara soppan. Fick däremot kramp i benen efter dryga tre timmar men det avhjälptes med två nävar salta nötter och ytterligare en flaska vatten. En timmes promenad med hund och vän under den kyliga solen, några lager linnement, två Alvedon och tjugo minuters massage och sen var jag som folk igen.

Nästan fyra timmar på en spinncykel alltså.. jag som för några år sedan inte ens orkade springa fyra minuter. Kroppen är en fantastisk skapelse trots allt.

Imorgon skulle jag förresten ha varit på Cirkus och lyssnat på Ulf. Hur trött jag än må bli på den mannen mellan varven så kapitulerar jag tids nog alltid ändå och inför sånger som dessa böjer jag mig i nyanserad vördnad..
Jag borde ha varit där imorgon. Det borde han också.

Idag drack vi morgonkaffet tillsammans, den gamla eken och jag. Plötsligt är tystnad bruten av kvittrande liv och jag inser att det gått ytterligare ett år utan att jag lärt mig skilja mellan de flygandes sånger. Måste ta tag i det där snart.

Livet går annars på tomgång i en vinter längre än jag någonsin kan minnas. Vardag i varje andetag. Bland skolböckerna på köksbordet en kalender där dagarna räknas ner till en vår i en huvudstad. Måste få mer puls i det här ådersystemet snart, livsandarna skriker efter storstadsenergi så till den grad att jag fastnar framför sexmiljonerslägenheter på Bellmansgatan. Dyrt.

Imorgon spinner jag mig igenom ett Vasalopp, det är ett annat sätt att få puls på.

Idag har vi kalas i byn och vi firar med ben och räv. Leo kom och skulle gratulera innan (men blev dissad till förmån för några spännande dofter på gårdsplanen) och på morgonen sjöng "mommo" genom en telefonlur från norr.

Fem år.. var hon inte valp nyss?