Det kom ett mail från en ö idag. Det stod att den var redo, att den låg öppen och välkomnande. Egentligen tycker jag bäst om den där ön i september, då när lugnet lagt sig och stranden har svalnat, men den här hösten vet jag inte riktigt om färjorna går.. åtminstone i min tidtabell.

.. och så sneglar jag på Vildas höfter och undrar försiktigt om hon hade klarat några mil med mig längs de där kalkstensvita vägarna. Varje natt ett nytt hem, alltid med havet i omedelbar närhet där vågor tjänar som minutvisare och dess fria horisont ger plats för oändliga tankar. Primus-middag bland blåeld, kaffe på en rauk och så det där saltet på solvarm hud. Vid Botaniska trädgården står en bock och väntar, i mitt hjärta växer längtan i varje kammare.

Kan hon sitta i en kärra kanske..?