Sakta men säkert börjar allt läggas på plats. Pappan hade godheten att köpa mig en ryggsäck som sitter som en dröm på min rygg, idag hittade jag de perfekta ullstrumporna och sent ikväll fick jag besked om att jag får låna en digital systemkamera av en vän. Tacksamhet är ett bra ord..

- Här har det gått många lögnare, sa mamman när hon parerade mellan oändligt många stenar längs leden. Frågande tittade jag upp på henne och hon förklarade då att Gud slänger ner en sten i skallen på den som ljuger. Min mamma vet  mycket saker.

Det är dit vi ska... där borta i fjärran finns de stigar som människofötter och hundtassar snart ska vandra på. Klockan och hjärtat tickar.


...och Ulf då? jodå, hans ögon var lika vackert blå som alltid. Dahlbäck lika ljuvligt hängiven och Markus lika smittsamt leendes. "För alla kvinnor med ögon som fjällsjöar" gav han den fina "I kvinnors ögon" och den stunden bevarar jag där inne i trakterna kring hjärtat. Men annars en sommarfestivalspelning likt så många andra och flera mil ifrån de där magiska stunderna inne i en mörk lokal där svetten rinner efter ryggraden och luften vibrerar. Igår var ingen Club Zebra och ingen Tyrol. Å andra sidan var det ingen som påstod att det skulle vara det heller...

Vi har ett långt land. Ett vackert land, men ohyggligt långt sådant. Å andra sidan ger långa länder många upplevelser och vackra är alla de skiftningar som elva olika landskap har att bjuda på. Som här.. vid höga kusten, sjutton timmar efter starten från Bullerbyn.

Ytterligare mil och timmar senare skickar jag ett sms till en kär vän. Jag slinter dock på knapparna och när jag sedan läser vad jag skickat iväg ser jag att där står..
- mindre tio lik kvar nu, är helt slut.
Det skulle givetvis stå mil och inte lik och jag fick till svar att jag ska sluta mörda mig genom landet. Ibland gör en enda feltryckning stor skillnad.

Frukost på altanen sedan de återstående tjugo milen hem till mina ursprungsrötter igen.

Om en stund: Tar jag mig bort till fjärran och stämmer pulsen till Lundell under midnatssolen. Navigering är inte svårare än så.

Min nos är fylld av pollen denna söndag i mitten av sommaren. Pollen vilka också medverkat till att bruna ögon nu också skiftar i rött. Blå är däremot den tå som jag råkade bryta av i helgen. Just tår hade annars känts som en ganska bra sak att ha inför kommande fjällvandring.. Nåväl.. tejp är också bra har jag hört.

Midsommarhelgen övergår snart i sommarvardag igen och förutom en uppskattad sillunch hos kollega var det inte mycket av just midsommar i mitt liv. Jobb har stått på schemat och förutom att knäcka tår mot ungdomar så har dagarna mest ägnats till svenska ord och pirågbakande. En helg som alla andra, fast med nätter kortare än alla andra.

Nu tre dagars arbete kvar, sedan trettiotvå dagar av ett sommarlov i vuxentappning.

Vaknade 05.20 imorse och letade febrilt och yrvaket efter förklaringar till en galet ond kropp. Har jag deltagit i VM i rugby? Blev jag nedslagen och brutalt misshandlad på kvällspromenaden? Påkörd? Nedsprungen av skenande kor? Sen vaknade jag tillräckligt mycket för att komma ihåg att jag var på massage igår och att ingenting i världen tidigare gjort så ont som under de 45 minuter jag låg på en brits i en kampsportsdoftande källarlokal. Med nypor av järn flyttades felplacerade muskler tillrätta och en zick-zackad kropp rätades sakta, men säkert ut igen. Smärtsamt var ordet.

Dessutom
Snart två veckors antibiotikakur har förvandlat mina förmiddagar till ett eldorado av illamående. Jag tillhör de lyckligt lottade som aldrig behövt läsa bipacksedeln till utskriven medicin och därmed varit förskonad från diverse biverkningar alla dessa kemiska substanser kan orsaka. Den här gången fick dubbla doser av stark antibiotika även en oxe på fall och förutom kräkbenägna förmiddagar har min näsa färgats rosa av den sol jag inte får vistas i. Charming.

OCH (fortsatt gnäll)
Jag kommer att gå sönder mina trampdynor om inte Salanders rättegång börjar snart. Eftersom jag är min egen diktator så har jag förbjudit mig själv att lyssna på boken såvida jag inte promenerar, och så här in på den femtonde cd:n så börjar det bli svårt att gå hem från skogen vilket gjort omvägarna längre och längre. Samtidigt vill jag inte alls att boken ska ta slut och börjar redan känna en viss separationsångest från Milleniumvärlden. Jaja..

Tretton trappsteg upp ligger en lila spikmatta och väntar på att sticka mig till söms ännu en gång. Ikväll önskar jag att den vore 167,5 cm lång...

Ibland släääpar sig dagarna fram. Som om någon ökat mellanrummet mellan minuterna och lindat in världen och tillvaron i en svårframkomlig sörja. Andra dagar är nysåpade och den sista tiden har onekligen en doft av tallbarr omkring sig.  Dagar läggs till dagar i en rasande fart och innan man vet ordet av har imorgon förvandlats till igår. Lynnigt juniväder med strålande dagar, blåsiga dagar och fullkomligt iskalla regndagar. Ena dagen svettas jag i linne och bränner näsan på promenaden, andra dagar hämtar jag fjolårsved från logen och öppnar vinterlådan med de varmaste sockorna i. Ömsom vin och ömsom vatten.. precis som det alltid varit och alltid kommer att vara.

Tio dagar kvar till semester.. nu börjar nedräkningen. Nästa torsdag packar jag den blå bilen, fyller den med ljudböcker och coca-cola light och sätter kurs mot norr. I en stuga vid havet ska jag ligga i hammocken och lyssna på sommar till havets ackompanjemang och om blåbären börjat mogna ska jag slå mig ner intill en tuva och äta tungan blå. P1´s väderrapport får avgöra vilken dag jag tar tåget upp till Abisko och där ger mig ut i den vidunderliga friheten och under Kirunas midnattssol ska jag lyssna på Lundell och jag hoppas att det den här gången är varmare än de sex grader Kiruna bjöd på sist vi var där.. Ulf och jag.

Det var en högst häpen man som med höjda ögonbryn betraktade Vildas målmedvetna promenad på vägen utanför. Gräsklipparen blev ståendes medan mannen snudd på gnuggade sig i ögonen. En ensam hund på utflykt? Med ryggsäck? Några sekunders total förvirring och sedan ett "mysteriet är löst- leende" när kvinnan i vandrarkängor och ryggsäck blev synlig också från hans horisont.

Träningsläger etapp två har såldes påbörjats och idag var det en timmes skogsvandring med 9kg packning för min del och en snudd på tom väska för den fyrbente. Hittils går det mesta över förväntan (Vilding hade inga som helst invändningar mot att bära väska) och det största problemet just nu är att hitta en ryggsäck som passar mig och att välja rätt strumpor.

.. och när skymningen breder ut sig över ängarna ska jag ställa mitt fönster på glänt och låta dessa toner blanda sig i dimman. Sedan ska jag dansa med älvor och innan sömnen kallar ska jag varsamt kyssa de sju blommor som ska bära mitt huvud under midsommarnatten.

Söndag i Bullerbyn. Tidigare idag har jag gått i trollskogar tillsammans med en kär vän, idag med joggingskor på tacksamma fötter dock. I vallokalen fick jag inse att jag numera bott tillräckligt länge i trakten för att räknas som känd, och därmed inte i behov att legitimera mig. Underlig känsla trots allt.

Mina Internetbokmärken fylls med vandringstips och nästa projekt blir att börja torka den mat jag ska bära med mig. 105km på sju dagar kräver en del näring, både för mig och Vilda samtidigt som varje gram ska bäras på ryggen. Har idag googlat mig fram till att allt kan torkas och att det du behöver är en uppvärmd ugn och bakplåtspapper. Tänk vad lite man vet.

Annars så är det mest fot- och tassvård på det dagliga schemat. Vilda är kittlig och lider när jag kommer med den stora tasslotionsflaskan, men låter mig snällt förbereda henne för vårt största äventyr hittills. Idag blev hon dessutom mutad med renkött, vilket gjorde henne synnerligen sammarbetsvillig.

Pearl Jam ur högtalarna, kaffedoft från köket och hundhår precis överallt. Ett nu i en tillvaro som behöver dammsugas.

Idag flyttade de ut från min stupränna, små dunbollar över hela gräsmattan och en sällsamt fachinerad Vilda som på något sätt förstod att de där bollarna var oantastliga. När skatorna tog en av ungarna grät jag som ett barn, och trots att jag vet att naturen alltid måste ha sin gång så fick jag en kraftfull lust till skatmord i sinnet.

På andra försöket (första slutade med en antibiotikaorsakad illamåendeattack redan vid brevlådorna) kom jag så iväg på den dagliga vandringen. Den här gången dock med klumpiga kängor istället för nätta joggingskor och skillnaden var ganska påtaglig. Med en historia av skavsårsfötter kunde jag dock ta mig förvånande långt och när jag två timmar senare var hemma igen så var fötterna ömma, men utan tillstymmelse till avskavd hud. Ibland kanske dyrt verkligen ÄR bra också.

Dagens nationaldagstanke:
Går otvivelaktigt till morfar som troget firade vårt land denna dag. Alltid lika stolt och vacker, alltid med en naturlig vördnad.

Aldrig kommer jag att sluta sakna dig, aldrig blir tomrummet mindre.

Kvällens vackraste Ulf-rader:
 Jag gömde mej i skogen
jag vistas där ännu
Där kärleken går växelvis
och kämpar blind och döv
När människan tror stort är stort
som bara mänskan gör
Då bor jag under stenarna
och högt i trädets topp

.. bara jag och min hund. Ett tält, en kamera, torra strumpor och så pass mycket annat som vi kan behöva under vecka och som jag orkar med att bära. Mitt livs dyraste par skor är inköpta, imorgon ska sulorna in i ugnen för att därefter formas efter mina fötter. Jag har en dryg månad på mig att gå in, och bli vän med dem.

Frihet.. Inget begär kan vara större, ingen längtan starkare.

---