Blåmärkena har bleknat och rivsårens skorpor är bortpillade. De russinliknande fingrarna har slätat till sig och likfärgen på fötterna ersatts av mer sunda färgnyanser. Värken som hotade att spränga sönder varje muskelfiber har sedan länge lagt sig och myggbetten både slutat klia och synas. Kolsvarta strumpor är tvättade, doften i gymnastikskorna är inte längre säkerhetsklassad och ryggsäckens alla veck och vrår är nog nästan torra nu.

Jag talar om vår kanothajk, jobbets, eller kanske framförallt kollegan Bennys kanothajk... dessa dagar som hotade att jaga bort mitt förstånd för gott och som gav Svenska akademin ett nytt ord att föra in i sin tjocka bok... Stenfitta kan kanske tyckas vara ett provocerande ordval, och det hade jag med stor sannolikhet påtalat för den unge orduppfinnaren om det inte var för att jag där och då förstod varje udd av desperation i hennes vrålande röst.

Bilderna ljuger. Det ser harmoniskt, lugnt och vackert ut men under den tunna ytan vilar stora, svarta och hemska stenar. Stenar i tusental.. vassa, hala och fullkomligt opålitliga stenar och vi fastnade på dem alla. Under dag två fastnade vi mitt i en ström fors.. på tvären. Jag började skratta, hysteriskt.. sekunderna efteråt grät jag, lika hysteriskt. Blöt ända in under huden, med ömmande kropp och en fysisk trötthet på gränsen till det ohanterbara. När jag hade gråtit en stund så välte vi..

När stenmassiven äntligen började ge vika för mer öppet, stilla vatten och vi äntligen kunde njuta av naturupplevelsen istället, ja då visade det sig oftast att vi var på väg mot en damm eller något annat hinder som tvingade oss att tömma all packning och bära, vinscha eller bli galen igen. Bilden nedanför visar en av dessa ställen och jag lovar att kameran inte ger varken höjdskillnader eller bärvägen rättvisa. Vi kommer alltså uppifrån vänster i bilden, tar kanoterna ner för två trappor och får sedan brännsår i händerna från snörena när kanoterna skulle halas ner för de två "stupen". Gudars skymning...!

Det blev en liten ö som huserade oss under natten. Ett liggunderlag på naturens egen madrass och så sovsäcken. Tänk en natt vid en stilla sjö, ljumma vindar och en stänk av naturromantik. Helt fri under himlen, i harmoni med världen.

Icke! Nej där var mygg till förbannelse och knott så små att de inte ens gick att ha ihjäl. Stenar och gropar under liggunderlaget som mer förde tankarna till prinsessan på de förtitusen ärtorna och rastlösa (för att inte säga sömnlösa) tonåringar som ville hem och satt och kastade marshmallows på oss. Jag sov nog sammanlagt i tio minuter den natten.. om det ens var så länge.

På världens minsta holme hade gänget stannat och lagat lunch när jag och min orduppfinningsrika medpaddlerska kämpat oss förbi alla stenar och hinner ikapp de övriga. Holmen är så liten att alla sitter på stenar i vattnet omkring och på en av dessa stenar ser jag min hund ligga helt utslagen, med svansen i vattnet och sova som en stock. När jag sedan vinglar fram för att ta mat, så ler Benny från hjärtat och säger att denna syn bevarar han för alltid. Vilda sovandes på en sten mitt i strömmen, hennes matte ståendes mitt i samma ström och med vatten upp efter vristerna, alldeles för slut för att ens orka ta mig upp på en av stenarna intill och drickandes chili con carne. Ja.. drickandes.. formade papperstallriken till en strut för att hälla i mig näring... något annat orkade jag inte.

Jag tror att jag i små korta sekunder övervägde möjligheten att avlida där ute, har för mig att jag i något ögonblick vädjade till mina kollegor att ringa efter Fonus och be om hämtning.. eller kanske var det skogsvårdsstyrelsen? Jag vet int riktigt...

Min hund var däremot helt fantastisk. Snabbt lärde hon sig att balansera i en kanot, att titta efter lämpliga stenar att hoppa i ifrån, att stanna kvar när hennes matte hoppade i vattnet och knuffade kanot och att ducka varje gång jag bytte sida på paddeln (ja, det kan hända att hon lärde sig för att jag råkade drämma till henne mellan varven.. absolut inte meningen).

Nu i efterhand, med behaglig distans till allt det ovanstående så måste jag säga att det var ett riktigt äventyr. Det var faktiskt ett riktigt roligt sådant och det gav utan tvekan minnen för en hel livstid. Direkt efteråt hade inga argument i världen kunnat få mig att ens överväga en "Benny-hajk" till och ärligt talat vore jag nog inte så sugen om jag fick frågan igen under den närmsta tiden.. Men, vet vem.. när den sista sårskorpan lämnat sitt läkta skinn och de mest traumatiska minnesbilderna fallit i djupare glömska så kanske.. kanske jag kan tänka mig att sitta i en fastnaglad kanot och vråla -kom igen, vi klarar det för vi är suuuperhjäääältar igen.