Det är så svala vindar där ute att jag igår placerade fötterna i de rosa raggsockorna. Idag har jag dock plockat fram norrlänningen i mig och går både strumplös och barbent... och nog fryser jag lite, men så får det va! Faktum kvarstår dock att den värme som så fint började tina upp nordiskt skinn, nu tycks som bortblåst och det är med andan i halsen jag försiktigt undrar om det är för gott..

Men.. låt oss stanna vid högtryck för en stund och fundera över vad det är som skiljer ett högtryck i stan mot högtrycket på landet. För skillnad är det, en skillnad så stor att jag blev lite berusat fnissig när jag gick omkring i vår vackra huvudstad i förra veckan.

Kanske är det för att vinden aldrig riktigt får fäste där mellan alla höga hus? Kanske för att alla dofter blir så koncentrerade och finns i sådant överflöd? Kanske är det för all mångflad, för att staden ju faktiskt består av så många fler människor eller för att man helt enkelt befinner sig utanför ens egen sfär och därför har extra vakna sinnen?

Jag tycker mycket om högtryck och jag tycker extra mycket om högtryck över Stockholm. I fjärran kan jag nästan höra "genom mälarens kärlek till haaaavet" från Skansen och elden ge fart till de gigantiska ballongerna bland molnen. Från alla öppna fänster och balkongdörrar hör man skramlet av porslin eller röster från Tv-apparaternas entusiastiska speakers som hoppas på mål i den däringa sportturneringen som pågår för fullt. Brommas flygplan slickar nästan taken på husen uppe på berget och nere vid vattnet rastar en polsk kvinna sin hund. Hon har bråkat med sin man och säger att hon värderar sin hund mer än någon man i världen. Jag ler och tänker.. kära vän, vem gör inte det?!

Själv är jag just denna junikväll lite kär i Stockholm, om inte annat så för att det känns som om jag vore i ett annat land och allt är bara exulsivt och exotiskt. Vilda däremot surade, svettades och längtade efter lågtryck och landsbyggd.