Jag har hittat en skatt. Den stod helt öppen i morfaderns bokhylla där uppe i norr, fullt synlig men nog så osynlig. Lite förstrulet lät jag blicken vandra över uppradade titlar och fastnar vid boken "Vägen till skönhet, hälsa och ett långt lif", skriven år 1900 av professor Boyd Laynard. Lite andäktigt läser jag på pärmens insida att boken tillhört min mormor och längst bak i boken fanns en hälsningar från såväl 1941 som 1955. Det senare året satt mormor på vinden medan min då ettåriga mamma sov. Min mormor gjorde ofta så, hennes mor liksaså. De lämnade spår till eftervärlden.. små anteckningar i böcker, under möbler. Vardagshändelser, väder.. en hälsning.

Nåväl, proffesorns bok var det. Jag måste få läsa ett stycke om cykling, eller velociepedåkning som det hette där i början av seklet...

Velocipedåkning är utan tvifel i våra dagar det populäraste sättet att taga motion. Det utgör ett lämpligt tidsfördrif för både ung och medelåldrig och äfen för gamla personer, om det sker med måtta. En af de största farorna vid velocipedåkning är, att man lätt drifver den till öfvermått. jag känner till många fall där så har skett och detta med de allvarsammaste följder. Ju äldre velocipedåkaren är, desto lättare antaga hjärtmusklerna otillbörliga propotioner, coh då pulsådrorna blifva mindre elastiska med åren, är faran stor för en äldre person. Andedräkten får ett visst ljud som är eb osviklig varning för gymnaster och klättrare, men den förfelar ofta sitt mål hos cyklisten, ty genom det starka drag som orsakas af hans fart får han mera syre än som är nödvändigt.

Ska vara försiktig med farten... lovar!