Det var en annorlunda semester.. bra och annorlunda. Azorerna, nio vulkanöar mitt ute i det väldiga Atlanten strategiskt beläget mellan tre världsdelar... Europa, Amerika och Afrika. Sao Miguel är den största av de gröna öarna och här landade min mor och jag, fyra timmar försenade, torsdagen den 22 maj.

På en vecka har jag hunnit uppleva mer än vad man kan begära av sju dagars semester. Jag har sett ett landskap vackrare än jag har ord för att beskriva, jag har varit så nära de vilda delfinerna att jag nästan kunde se in i deras ögon och jag har stått med båda fötterna i det stora, blåa och vilda Atlanten medan giftiga och vackra maneter slingrat sig runt mina fötter.

För några år sedan var det bara tillåtet att måla sina hus i vitt med antingen blått, rött eller grönt runt fönstren men sedan den regeln ändrades har regnbågens alla färger kastat sig ner för fasaderna. På landsbyggden är fortfarande alla hus vita men i de större städerna har man börjat leka med färg, ord och penslar...

Redan första dagen på ön köpte jag ett svart anteckningsblock och tre pennor för att direkt kunna återge varje enskild dags unika säregenhet. Tyvärr blev det blocket bara använt som kassabok och i ett stort mått av enfald trodde jag mig komma igåg varje nyans av upplevelserna, intrycken och känslorna som den här veckan visade och lämnade kvar. Nu när jag sitter framför välbekanta och nog så nötta tangenter är intrycken så många och stora att de inte tillåter sig att fogas till ord och meningar i en blogg på Internet...