Beslutet togs i februari. Det tog mig nästan 34 år att förstå att jag kan bli precis den jag vill bli, att det inte finns andra hinder än de man själv bygger upp och att en människa aldrig föds färdigdefinierad. Jag hade ganska så exakt ett halvår på mig att gå från totalt otränad till någon som sprang tjejmilen. Ett halvår..

Jag hittade ett färdigt program att följa och förundrades över hur bra allt gick. För varje vecka ökade minuter och kondition och de dagar jag inte sprang gick jag på pump och fick muskler att jobba sig större och hårdare. Jag sprang längs vintergator i Bromma, kryssade bland vitsippor hemma i Bullerbyn och andades havsluft när jag sprang vid havet på ön här intill. Hästarna sprang vid min sida när jag passerade hagarna, Bruce dånade från hörlurarna i min mp3 och varje avklarat pass var en triumf. Sen började min kropp att göra ont.

Sedan dess har jag ätit två rejäla antibiotikakurer, den första för Borrelian som fick varje muskelfäste att skrika av smärta, den andra för att ta kål på de köttätande bakterierna jag skaffade mina fötter i fjällen. Tålmodigt har jag fått vänta att det ska växa skinn på mina hälar igen och frustrerat har jag konstaterat att kondition är lika känsligt för uppehåll som mjölk är för rumstemperatur under rötmånaden. Jag hann träna för en tredjedel av loppet... dom andra två hade känts bra att ha i ryggen.. eller rättare sagt i benen.