Det börjar bli ganska tröttsamt att komma hem till ett hus där rimfrosten snudd på bitit sig fast längs innerväggarna och längtansfullt räknar jag dagarna tills dess att slånen lyser vita och fågelkonserterna börjat ljuda över spirande liv. Häromdagen kunde jag dock, med oändlig tacksamhet, konstatera att ljuset är på väg att återvända och de Vilda promenaderna kan såldes ske i dagsljus så gott som varje dag... underbart!

Mindre underbara är däremot mina muskelbristningar och igår när jag ramlat ner i soffan kunde jag faktiskt känna när de gick sönder.. en efter en. Som bristande gummiband smäckte det till i mina lår och gudars jag kan lova att den efterföljande uppstigningen lika gärna kunnat vara från de döda...

Imorgon är det pass igen... vad är oddsen för att jag klarar av att gå på det månntro..?!