"Vet du...den här gången får du inte tycka att det här är en bagatell eller att du inte orkar eller är ointresserad"... så inleds dagens i särklass mest entusiastiska mail och jag ler fortfarande åt brevskrivarens frustration över vetskapen om mitt svala intresse inför allt som är nytt. I en del avseenden är jag Norrländska långt in i själen...

Fast min vän hade tur, ty Norrländskan var redan preparerad och the fabulous "Spotify" introducerat i mitt liv. Så nu sitter jag här.. med en saknad licenskod i handen och guldnycklar till ett universum av gyllne toner. Femton gånger på rad har jag spelat Azfelius "Feberdansen" och med ens blev det 80-tal och jag satt i en kall bil och spolade kassettband och lyssnade.. igen och igen på en text som jag inte riktigt förstod men som jag förstod var viktig att förstå. Om priset för slutna hjärtan och höjda garder, om hur det vackra blir fult om vi inte skyddar det. Björn var med att socialisera mig in i denna stundtals så galna värld, jag tror det hjälpt mig vårda förståndet.