Det är så tyst där ute att man kan höra sina egen puls. En tystnad som ibland fyller ens hela inre med ljud, som ibland bäddar in en i någon form av bommul. Idag var det den mjuka tystnaden. För bara en stund sedan stod jag på en daggvåt gräsmatta och lyssnade till mitt hjärta och i takt med dess slag föll äppelblom ner över mitt huvud. I denna kompakta tystnad plötsligt en ensam ugglas nattliga hoande och med ens blev jag överväldigad av tacksamhet för dessa stunder av särskild sort..

Har firat haft födelsedag denna onsdag i maj och jag vet inte om jag någonsin blir tillräckligt gammal för att inte vilja att just den dagen på året ska vara en dag fylld av spåbubblor och maränger, av krusade snören och sugrör i saften...

10,5 timmars arbete känns som ljusår därifrån..