Jag har vattnat katt i helgen och samtidigt haft ynnesten att låta fingrarna dansa över andra sorters tangenter. Ringrostigt, väldigt snubblandes men ljuvligt likväl. Jag började spela piano i ett rött tegelhus i Luleå. Jag kommer ihåg att det var kallt och att jag hade lovikavantar där jag gick efter storgatan. Åren gick, pianolärarna likväl. Fick ibland skäll för att naglarna var för långa, fick ofta skäll för att jag inte hade övat. Men jag älskade det och jag spelade Chess och Cavatina och i en bandspelare på Skidvägen spelade morfar in sitt barnbarn på ett gult kassettband.

Förutom ett årslångt lån av svart-vita tangenter är det snart tjugo år sedan jag hade obegränsad möjlighet att slå ner andra tangenter än de jag nu skriver på. Tjugo år är en lång tid...