Så hann klockan bli så där mycket igen utan att jag egentligen uppfattade att tiden gick. Uppmuntrad av en vasalöpare åkte den gula reflexvästen på och för första gången på en oändlighet gav jag mig ut för att springa, novemberregn och mörker till trots. 30 minuter senare kunde jag konstatera att;

1. Det är trevligare att springa bland vitsippor
2. Muskler förtvinar fortare än kondition försvinner
3. Jag behöver sätta fart om jag ska slå min tjejmilstid med 17 minuter nästa år
4. Det är dags att återvända till mina pump-pass.

Kalendern har redan börjat fyllas med delmål och förutom Drottning Margaretaloppet i Kalmar tänker jag värma upp med Vårruset på den vackra vägen runt Växjösjön . Sedan är det fyra månader kvar till den där milen på Gärdet...

Sex timmar kvar innan en galen klocka ska ringa. Imorgon ska jag se Malmö för första gången någonsin.