Kväll börjar övergå till natt och jag kokar sylt och färgar hår. Vilda har somnat och jag funderar över alla stunder som aldrig kommer tillbaks, på människor som jag saknar. På min morfar. Alltid på min morfar.

Men igår när jag kom hem så doftade det Givarp i mitt badrum och på en sekund var jag tillbaks till det stora gula huset intill det lilla röda, till krusbär och vattenkoppor, till en gul bubbla och barnasommar. Varje sommar återvände vi till de goda vännerna på den västgötska landsbygden. Barnet i mig skulle övertygande påstå att vi var där hela somrarna, men jag antar att det aldrig rörde sig mer än någon vecka. Fast varje sommar tills dess att barndomen tog slut, tills livet ändrade riktning.

Livet rullar på och vi följer med i en hastighet som ibland förblindar. Men så ibland räcker det med en doft för att påminnas om att något för alltid gått förlorat, att vissa ögonblick i livet var välsignade och att människor man älskat faktiskt inte finns där längre. Ikväll blandas vemod med tacksamhet, sorg med kärlek.