Jag är uppväxt på kyrkogårdar. Bland minnen.. mitt i vår egen historia. Kyrkogårdar är illustrerade dåtidsdokument, hyllningar till livet och den plats i världen som man tveklöst känner sig allra mest levande på...

För några år sedan bodde jag intill stadens norra kyrkogård, en skogskyrkogård inbäddad i rhododendron, med stora svarta järnportar i söder. Dit gick jag... ibland stannade jag framför en gravsten och lät tankarna vandra. Vem var han? Vilka var just hans levnadsvillkor i Kalmars 1873? Blev livet så som han önskade? Var han lycklig? En intensiv önskan om en stunds audiens till en annan tid, ett annat liv och vore det inte för att det hade varit smått läskigt hade jag nog önskat att den döde mannen gjorde mig sällskap där framför stenen en stund medan jag hade lyssnat andäktigt...