Nedstigen
I förtio minuter försökte jag få upp mitt tält, bara för att se det rasa så fort jag förflyttade mig till motsatta sidan igen. Tältpinnarna krånglade, vägrade fastna i den magra jorden. Klockan hade passerat midnatt och jag började bli både trött och frusen i de få plusgrader som natten erbjöd. Det var då jag bad om hjälp.. jag bad mina förfäder att hjälpa mig och jag bad jorden om lov att få använda den som mitt ankare. Efter det fäste varenda tältpinne och mitt temporära hem stod lika stadigt på jordytan som det röda hus jag annars bor i. Gijtto.
Det blev en del bett... Hade planer på att ta med mig en burk renblod, skriva "Gratis" på en skylt och således kanske undvika att bli stucken, fast jag vet inte hur bra det hade funkat.. Bäckolja blandat med djungelolja funkar rätt bra ändå.
..och Vilda gjorde precis som förra gången. Hon sov..
Det ser helt fantastiskt ut Ellinor. Förstår att de där vandringarna är viktiga för dig.
Tyckte om ´´Där i det tysta hör du sådant du för längesedan slutat lyssna till och när alla andra ord tagit slut återstår bara ett.. ödmjukhet.´´
Vilken underbara natur och vilka vackra bilder... :)
Något som en storstadsbo som jag aldrig har fått uppleva...
Förstår din längtan upp till fjällen!
Underbart. Är så glad att du kom dit för en stund i alla fall. Det blir mer sen. :-)
Så härligt underbart!!!!
Hasse Tack vännen.. fjällen har du fortfarande inte spanat i... =)
Fröken F Tänk då att bilder bara är frusna sekunder av ett mycket större, mer andlöst nu..
Sanna Mycket, mycket mera sen.. och alltid igen. Tänkte på dig och myggen.. du ska nog vänta tills de frusit ihjäl eller nåt.. ;)
Ann-Louise Mm.. själen jublar!
Jättefina bilder!!! Och du, Plupp är INTE död =)
Lina Haha.. fast han måste ju vara sjukt gammal då ;)
Ellinor! Kan bara hålla med. Dessa fantastiska vidder som du förmedlar i dina foton. Ödmjukhet är ordet...