En ko har rymt från hagen och står nu och betar orört gräs på andra sidan vägen. På andra sidan stängslet betraktas hon avundsjukt av sina fläckiga vänner. Med käkarna hårt ihoppressade lyckades jag ta mig ut på logen och hämta några vedträn och för en stund sedan kunde jag ta av mig ylleskockorna igen. Inom loppet av två minuter hann Vilda smutsa ner hela inredningen på min bil, inkusive den vita ponchon som låg i baksätet och papprena i framsätet. Hon trodde att jag skulle åka ifrån henne, hur hon nu kunde tro det. Utanför fönstret här i bok- och datorrummet sätter man upp stängsel inför fårens vinterflytt. På köksfönstret promenerar feta vinterflugor.

Jag måste göra läxa. Igen. Orden försvinner raskt åt olika håll, likt barn som leker kurragömma. Jag är kass på att skriva sådant jag måste, jag är för mycket i frihet för att dikteras för. Känns inte helt lätt att vara student med de egenskaperna.

Klockan sex ser jag reprisen av Bonde söker fru och dricker te.

Söndag igen.

Fredagskväll mitt i vinjetten till en tv-serie. Ja så kändes det där runt det ovala bordet fyllt med kvinnor fyllda av vidunderliga historier. En borrmaskin och hundratals kolhydrater senare tog den tjugoandra oktoberdagen slut  under en måne fylld till bristningsgränsen. Idag vaknade jag på en ö och hos en familj så nära att den räknas till min.

Efter att ha blivit tacklad av 70 kilo albinoboxer har jag fortfarande galet ont i ryggen och morgondagens rockjympa känns ohyggligt avlägsen. Faktum är att jag inte ens kan resa mig utan att kvida och morgontimmarna fick därmed tillbringas med nyhetsmorgon i ryggläge. Antar att jag således har ett gäng muskelskador att tacka för årets musikaliska högtidsstund...

I norr faller nu snö och oktober blev vit. Här i söder är världen röd, orange och gul, men kylan har börjat kräva sin eld för värme. Någon sa att det är en vargavinter som väntar oss, kanske den bistraste på hundra år.

När det var som kallast i fjol fick jag ställa klockan att ringa mitt i natten då eld krävdes för att hålla plusgraderna vid liv. Hur ska det bli nu då.. tänker jag och sneglar bort mot kökets dansande lågor. Fast det blir nog bra, hur det än blir. Dessutom har jag hört att man förbränner mer om man fryser och då finns det ju en liten, liten möjlighet att jag kommer att vara smal till våren ändå.

Fast raggsockar vore skönt. Utifallatt.

Solen är på väg ner över oktobersöndag och kvällen blev plötsligt magisk. Där utanför fönstret förvandlas allt till guld, kontraster skärps, färger intensifieras och ett nu har sällan varit mer påtagligt.

Vad fyller just dig med tacksamhet, undrade min gode vän i sin predikan idag, och just i denna stund blir tacksamheten illustrerad av en himmel fylld med hemligheter.

.. och jag stannar i tanken på tacksamhet och ödmjukheten väller in i mitt ådersystem. Så mycket jag har att vara tacksam över. Så stort det är att faktiskt få förvalta ett liv. Mitt liv.

Så ikväll, denna smått overkligt vackra söndag, skickar jag tacksamhet och kärlek till både stort och smått. Tacksamhet för att det i mitt liv finns de vackraste människor, för att jag får bo i en by jag kallar hem, för att jag kan äta mig mätt varje dag och för att jag kan gå ut utan att vara rädd. Tacksam för att jag allt som oftast får vara frisk, för alla sinnen som gör upplevelser rikare, för livslågan, för ett liv fyllt av oändliga möjligheter.

Jag tror jag har små minispindlar över hela kroppen efter att ha dykt ner i den mjuka mossan, spindlar som kittlas dessutom. Det är mycket möjligt att jag även har små minispindlar i magen, dock stekta sådana. I riktigt smör dessutom.

För första gången i livet har jag hittat levande trattkantareller. Alltså direkt på plats i skogen, i verkligheten, inte intill champinjonerna i grönsakshyllans svampavdelning. Magiskt!

Fast hade jag inte haft ett svampproffs med mig hade jag förmodligen inte sett en enda och den största insikten som följde med mig från skogen är att jag har större fallenhet för att plocka äpplen än svamp.