Tre minusnätter har gjort att det nu regnar löv framför mina fötter. Innan vi vet ordet av befinner vi oss en en tid av mörka eftermiddagar och nakna träd och jag är nog inte riktigt redo. Fast det är jag å andra sidan aldrig.

Ute i skogarna flyr älgar för sina liv i en tid då svamparna är som plockbarast. Hemma på gården har fåren nu så mycket ull att de ser ut som bollar på ben och i ladugården står snart det slakteri som de ska dö i färdigt. Närproducerat och vardagsbrutalt , precis som när jag växte där bland nyslaktade renar. 

Leos tunga är läkt från den ofrivilliga piercingen uppätningen av rå fisk på spö orsakade. I skogsbrynet har den lilla människan fått sin första tand.

Livet på landet fortsätter. Allt är som vanligt, allt lika ovanligt.