Ett myller av människor. Båtar i bredd och färska räkor. Kala klippor och ett salt hav fyllt av maneter.

Semesterlivet fortsätter.

Det kom ett mail från en ö idag. Det stod att den var redo, att den låg öppen och välkomnande. Egentligen tycker jag bäst om den där ön i september, då när lugnet lagt sig och stranden har svalnat, men den här hösten vet jag inte riktigt om färjorna går.. åtminstone i min tidtabell.

.. och så sneglar jag på Vildas höfter och undrar försiktigt om hon hade klarat några mil med mig längs de där kalkstensvita vägarna. Varje natt ett nytt hem, alltid med havet i omedelbar närhet där vågor tjänar som minutvisare och dess fria horisont ger plats för oändliga tankar. Primus-middag bland blåeld, kaffe på en rauk och så det där saltet på solvarm hud. Vid Botaniska trädgården står en bock och väntar, i mitt hjärta växer längtan i varje kammare.

Kan hon sitta i en kärra kanske..?

Livets vackraste vår har så tagit oss in i den 36:e sommaren. Min by är inbäddad i grönska och i diken mognar smultron. På köksväggen berättar almanackans gångna dagar om en kommande semester som trots sin närhet tycks allt för långt bort. Idag är det torsdag och min kropp vill vila från ett huvud som gått på högvarv och utkompad äter jag min lunch på en filt i min trädgård. Där somnar jag sedan, allt medan solen ger prickig hud och cellerna fylls av pollen.

När jag väcks av en undrande hund har solen gått i moln och vindarna fyllts av folktoner. Där, på andra sidan ängen har de samlats; dragspelarna och under några välsignade timmar låter de en hel byggd få försvinna bort i tid och rymd.

Så skymmer det och bakom kastanjen blir himlen röd. Ute på ladugårdsplanen försöker rovfågelungen lära sig att flyga, i hagen kommer fåren springande när vi går ut för att säga godnatt. Nu sover fyrben på ett golv som för längesedan hade behövt en del såpa, snart sover människa på en matta av spikar.

Imorgon kompar jag ut igen...