"Vet du...den här gången får du inte tycka att det här är en bagatell eller att du inte orkar eller är ointresserad"... så inleds dagens i särklass mest entusiastiska mail och jag ler fortfarande åt brevskrivarens frustration över vetskapen om mitt svala intresse inför allt som är nytt. I en del avseenden är jag Norrländska långt in i själen...

Fast min vän hade tur, ty Norrländskan var redan preparerad och the fabulous "Spotify" introducerat i mitt liv. Så nu sitter jag här.. med en saknad licenskod i handen och guldnycklar till ett universum av gyllne toner. Femton gånger på rad har jag spelat Azfelius "Feberdansen" och med ens blev det 80-tal och jag satt i en kall bil och spolade kassettband och lyssnade.. igen och igen på en text som jag inte riktigt förstod men som jag förstod var viktig att förstå. Om priset för slutna hjärtan och höjda garder, om hur det vackra blir fult om vi inte skyddar det. Björn var med att socialisera mig in i denna stundtals så galna värld, jag tror det hjälpt mig vårda förståndet. 

Det gick inte så bra igår...

I en timme väntade jag på att bli hämtad från flyget.. i en timme stod Chrille och väntade på en tågstation några kilometer bort. I Borgholm slog jag och en lycklig Vilda ihop så pass min haka nu skiftar i blått och Vilda fick nog en lättare hjärnskakning. Hemma i Bullerbyn hade mina hyresvärdar tagit fel på dag och glömt att elda. 23.03 var det 12,2 grader i mitt hus.

Fast det är skönt att vara hemma.

Ändå.

... om det smakar infektionsklinik när man hostar, samtidigt som det känns som om man har öppna sår djupt inne i lungorna, är man sjuk då?

... för en stund sedan fick jag en impuls att skicka ett sms till Vilda, det känns också lite sjukt.

... vad är det som gör att jag ibland fullständigt lägger Ulf åt sidan för att vänslas med Winnerbäck? Livscyklar? Humör? Ägglossning?

... varför behöver mamma fyra svarta kjolar med sig till en begravning? Fyra kjolar och en begravning...? Allvarligt?


Nu åker mamman och jag snart genom ett moln av snörök ner mot kusten.

Tidigare så försvunnen sömn är tillbaka med besked och inatt slog den alla rekord. Vaknade när klockan gått ett helt varv, dock med en oroväckande öm bröstkorg och varm panna vilket medfört en förmiddag fylld av Enchinagard, vitaminer, Whisky (!) och halstabletter.

Den onda kroppen kan förvisso förklaras med en synnerligen fysisk gårdag där jag tillsammans med pappa bar ut 200 kg renfoder i skogen. Efter några kilometers pulsande i snö, bärandes på spann efter spann kunde jag konstatera att naturens eget gym är mer brutalt än det som finns inom fyra väggar. Renarna blev glada i vart fall och när associationerna fick härja fritt hamnade jag helt plötsligt mitt i Braveheart då en skock renar stod på rad vid krönet på berget... nåja.

På vägen hem ett samtal på pappas mobil om en påkörd ren och några minuter senare stod jag i en snödriva med en död ren framför mina fötter och en fin polis vid min sida... livet har sina kontraster ändå.

Snart fika med en kär gammal vän, ikväll potatispalt hos en annan.

Imorgon bär det iväg igen.. norrland och begravning väntar och resan är lika lång som tung. Jag är inte speciellt intresserad av verkligheten... faktiskt!