Jag skulle bara göra min mor sällskap till frisören, bara som sällskap. Jag skulle inte klippa mig. Absolut inte.

Så jag tog en tidning och slog mig ner i den den sköna fåtöljen. Tittade mig omkring lite och gav någon liten åsikt om hur mammans hår skulle se ut i framtiden.

Helt plötsligt dyker en kvinna upp och liksom i slowmotion hör jag henne fråga.. -ville du klippa dig? Jag tittade upp och när munnen började forma ett nej så skrek mina hårtoppar JA så högt att de överröstade allt annat.

Så helt plötsligt satt jag i den där stolen jag inte suttit på sedan förra våren (!) och försökte att inte svimma när högen med hår växte vid mina fötter.

Så föll jag ner i soffan efter gårdagens pump-pass för att titta Beck. Det är oerhört längesedan jag hade ro att sitta framför tv-n så länge att jag klarar av en hel film och någonstans börjar jag nog koppla ihop det med att jag faktiskt tränar igen. En timmes koncentrerad och riktad energi ger onekligen kroppen det efterföljande lugn den så länge varit utan. Andrum!

Men Beck var det..

Där i den stora mjuka soffan, med en stor schäfer vid fötterna och mamman på nedervåningen vandrade tankarna till en annan tid, dit till Norra vägen och min stora tvårummare i stan. Det var nog söndagskvällar även då. På den tiden var soffan röd och gjord av skinn, inte särskilt bekväm men med kuddar och filtar kunde man konstruera något som gick att halv ligga i ändå. Då hade jag ingen hund, och skuggorna blev alltid större om kvällarna. Ibland för stora för läskiga tv-program.

Fast Beck kunde jag inte låta bli..ändå.. och med oändlig värme påmindes jag om följande (återkommande) söndagssamtal..

- Hallå
Tystnad
- Tittar du Beck?
- mm
- Är det läskigt?
- mm
Tystnad
- så, nu är det okej
- bra.. hörs sen

Ibland, när det var riktigt illa låg jag bakom kudden och fick be min vän att sätta på tv-n och berätta vad som hände medan jag blundade så hårt att det blev mönster under ögonlocken...

Igår kisade jag bara ibland..

Ny festival ikväll igen då.. och med viss förvåning har jag fått inse att jag är tämligen oengagerad detta schlagerår alá 2009. Jag har knappt koll på vilka som tävlar ikväll och jag missade deltävlingen i förra veckan... vad tyder detta månne på? Mättnad? Ålder? Äggsloss... nej det var en annan fråga.

Blixtvisit till en annan kust och en stund vid ett annat sund. Stod där vid min utpost och andades för ett tag, samtidigt som blickarna vandrade bort över Danmarks siluetter. Borde åka dit snart igen... något säger mig att det finns koncentrerad livsenergi att hämta i det röd-vita landet bortom sundet på andra sidan.

... om inte annat så i form av billig öl och goda ostar.

Kvällens Tv: Såg 4-ans "Familjen Annorlunda" om fem-...åtta-.. tiobarnsfamiljer och nu är jag helt slut. Bara av att titta... i en timme...! All heder till dessa storfamiljer, jag hade inte klarat av en kvart av erat liv.

Idag var det en sån där strålande vacker vinterdag då man bara vill dra mössan ner över öronen och ge sig ut under solen. Spänna fast ett par skidor på fötterna och ha varmt kaffe och limpmackor i ryggsäcken. En kombination av sol och snö har alltid väckt de starkaste känslor av vår i mitt hjärta.

Tidigare i eftermiddags checkade mina vänner från den långa ön in på ett hotell 2,1 mil härifrån. Slätbäddade sängar, en fjärrkontroll på nattduksbordet. Inga måsten, kläderna över stolsryggar. En stor bubbelpool för ömma muskler, en het bastu för att tina upp allt det frusna. Sedan god mat och fylligt vin tillsammans med mängder av skratt och mänsklig värme.

Där skulle jag också ha varit om jag inte hade jobbat...

.. och helt plötsligt känns det som hela essensen av fredagen den 13:e.

.. och som i ett trollslag blev slånen vita.

Fast hela tillvaron blev vit.

Snövit.


Mer än lovligt trött denna onsdag i februari. Blev ingen träning.. jag tog med mig min hund ut i det vita landskapet istället och likt det gamla bondesamhällets undanställda plogar plöjde sig en hundnos igenom den nyfallna ytan. Hundlycka är inte svårare än så. På jobbet är det hysteriskt. Ingenting har riktigt satt sig och vi är sju förvirrade som försöker få klarhet i galenskapen.. och vi skrattar hela dagarna och vi skakar på huvudena och vi är oerhört glada över att vi har varandra. Jag trivs och jag har världens bästa arbetsplats.. men den är helt galen. Än så länge.

Imorgon ska jag prata om institutionsvård i Tv... I´m such a hooker.

Det börjar bli ganska tröttsamt att komma hem till ett hus där rimfrosten snudd på bitit sig fast längs innerväggarna och längtansfullt räknar jag dagarna tills dess att slånen lyser vita och fågelkonserterna börjat ljuda över spirande liv. Häromdagen kunde jag dock, med oändlig tacksamhet, konstatera att ljuset är på väg att återvända och de Vilda promenaderna kan såldes ske i dagsljus så gott som varje dag... underbart!

Mindre underbara är däremot mina muskelbristningar och igår när jag ramlat ner i soffan kunde jag faktiskt känna när de gick sönder.. en efter en. Som bristande gummiband smäckte det till i mina lår och gudars jag kan lova att den efterföljande uppstigningen lika gärna kunnat vara från de döda...

Imorgon är det pass igen... vad är oddsen för att jag klarar av att gå på det månntro..?!

Snart tre timmar sedan passet slutade och jag är fortfarande så hög på endorfiner att jag inte förstår hur jag ska kunna sova. Min kropp har förvisso redan börjat signalera "ursäkta-men-jag-tor-att-varje-muskel-har-gått-sönder" och det är med viss bävan som jag inser att det finns en morgondag. Kanske borde jag sova i gästrummet på nedervåningen i natt för att säkerställa att jag tar mig till jobbet...? Jag kommer ju ihåg hur det var den första gången... då när jag omöjligt kunde gå ner för trapporna och var tvungen att liksom kasa ner.

Jag har alltså varit på ett BodyPump- pass.. denna träning från helvetet, men som är det absolut roligaste som finns och jag B E G R I P E R  I N T E varför jag inte gjort det här på flera år...??!!

Kanske förstår jag bättre imorgon... eller i övermorgon.

Aj..

Kära vänner, nu är det äntligen dags och som vi har väntat och längtat...  Det är MELODIFESTIVAL.. festivalernas festival. Damma av paljettstrassen, korka upp champagnen och plocka fram statistik och röstningskuponger.. nu kör vi!

UPPDATERAT
.. undran
VEMS är alla skor som ligger innanför ytterdörren och VEM är det som lägger/kastar/sparkar av sig/placerar dem där?!

Det är den 6 februari och samernas nationaldag. Det samiska blod som flyter i mina ådror är ett arv från både mamma och pappa och i mitt kulturarv finns spår från såväl fjäll- som skogssamer. I generationer har mina förfäder levt ett liv i samförstånd med naturen, med en stolt kulturell tradition och rennäringen som hjärtat i en samisk identitet.

"Min sameby" är en av femtioen samebyar i landet, en tillhörighet som gått i arv och som ger mig rätt att bedriva renskötsel. Då jag är här.. bland kossor i en Småländsk Bullerby istället för i de oändliga skogarna i norr, så är mina renar i en mycket skicklig renskötares hand... Renskötaren är renens beskyddare och jag kan inte tänka mig en människa mer hängiven sin uppgift än min pappa..!

Efter jordens mest svårvaknade morgon kom jag så äntligen upp... 45 minuters snoozande senare. Hade då helt plötsligt ynka 55 minuter på mig innan jag skulle befinna mig i en bil på väg mot jobb varför det blev en snabbdusch (med efterförljande hårslit) och en k-o-r-t promenad med Vilda. Frukosten åt jag i bilen.

Jobbade 10-19. En bra dag där jag säkert hann göra 40% av allt jag borde OCH jag kunde ta lunch och faktiskt hinna ÄTA MAT istället för att skaka ihop en påse måltidsersättning och dricka den i bilen/framför datorn/på väg någonstans.

Eftersom jag inte hann elda på morgonen var det bara 14,2 grader i huset när jag kom hem, vilket gjorde att jag omgående fick bege mig ut på logen och börja bära in ved. Efter att ha fått fyr i kaminen hann jag äta rester, samtidigt som jag krängde av mig "arbetskläderna" och på med "ut och gå i skogen outfiten" (dvs varmt, oskadligt, illgult och reflexigt). 45 minuters hundrastning och sedan hem och fylla på ved igen.

21.00 har jag äntligen fått upp värmen till sköna 16 grader och väl hemma från skogspromenaden ska Vilda ha mat. I köket står en disk som ingen någonsin diskar och jag sneglar mot almanackan och konstaterar att det är helg imorgon. Det vore ju fantastiskt skönt att bara få komma hem och göra ingenting då...

... och jag undrar
Hur har människor tid att ha familj? Hur i hela friden hade jag kunnat klämma in en enda människa i min dag? Vem hade accepterat en torsdagsmiddag bestående av uppvärmd bulgur och spenat, serverad ståendes vid diskbänken?

.. men så tänker jag

• att OM jag nu hade haft en familj så hade jag mest troligt inte kommit hem till ett hus med en innertemperatur på 14,2 grader
• och OM jag hade haft någon att komma hem till kanske denne någon faktiskt lagat middagen eftersom jag kom hem så sent.
• och OM jag inte varit helt ensam så hade det ju faktiskt funnits någon annan som kanske redan hade varit ute med Vilda.
• OM det dessutom funnits fler än två personer i detta hus, hade det med största säkerhet även funnits en diskmaskin här. Det hade onekligen besparat mig från hemmets i särklass tråkigaste syssla.

..fast allt det där var bara OM

I sju års tid har mitt liv invaderats av Andersar och Petersar. Överallt finns dom.. på personliga lappar i den forna tvättstugan. I 80-tals modell på Sandra, på Pridefest i Vasastan eller i tågkupéer i norr. Dom virvlar omkring på jobbet, i kärlekslivet, bland vänner och bekanta. Dom fyller min historia och bultar på dörren till min framtid.

Efter att jag hade varit med i Dokument innifrån (just det,.. alltså inte i Bonde söker fru) hörde två kärlekskranka män av sig.. Anders och Peter. Givetvis.

I min telefonbok har jag fått skilja dem i årtionden. Peter finns i upplagorna 40- till 80-tal, Andersarna är mer komplicerade. En benämns som "den riktiga Anders", en annan som "den där". Som P1 och P2 ungefär.. och då är det inte playstation vi talar om.

Det finns 83546 med tilltalsnamnet Anders i Sverige, vilket gör det till det fjärde vanligaste förnamnet i landet. På sextonde plats med sina 62878 män kommer Peter. Om det ska fortsätta i den här takten kommer jag att ha dem alla i mitt liv snart.

Vet inte om jag klarar av fler...

En tidig vårstädning och html-koder promenerades på (i..under..över..längs med) mina nervbarnor. En annan kaj, fast samma ändå.

För någon timme sedan gick vi in i den sista riktiga vintermånaden och med lite tur får vi snart se spirande liv vid varma husknutar och snödroppar med stjälk istället för de som just nu virvlar där ute. Den här vintern var inge kul.. som om någon vinter här nere är det längre. Vi kan däremot stoltsera med de vackraste av vårar och jag räknar minuterna tills allt väcks till liv igen...

Februari känns annars mest som vardagsrealism. Jobb och årsmöte, bokföring och årsbokslut. Träningsvärk och blöta strumpor. Ungarna på jobbet får sportlov. Vilda fyller tre och jag åker till Karlskrona för att lyssna på Lundell.