Nedräkning på riktigt nu. Om en vecka återvänder jag till den där ön som jag aldrig riktigt lämnar, till kalkstensvägar och öde Fåröstränder, till en stund bland medeltidsminnen och framtidsdrömmar.

Och jag tänker att jag vill leva parallella liv. Jag vill bo på min öde kalkstensgård på Fårö och varje förmiddag ska jag ta med mig min hund ut till havet för att blåsa ur alla gamla tankar och välkomna de nya. På kvällarna ska det regna och medan elden håller värmen ska jag skriva böcker så det smattrar i tangenterna.

Och alla turister ska ha åkt hem..



Jag vill bo i fjällen, några dagsmarscher från civilisationen. I väglöst land. Där ska jag lära mig att förstå allt det jag inte förstår, låta ursprungsrötter få fäste och släppa intrycken fria. Där ska jag sluta vara rädd för mörkret och när dagen gryr ska jag äntligen inse att allt hör ihop på något oförklarligt sätt.



Jag vill tillbaks till takåsarna på Södermalm. Till proslinsskrammel från öppna fönster och tryckande hetta mellan huskroppar av sten. Jag vill kunna packa ryggsäcken, ta min hund i koppel och gå ner till Stadsgårdskajen och blundandes stiga ombord på någon av Vaxholmsbåtarna. Jag vill smyga in på en eftermiddagsbio på Medborgarplatsen, eller köpa kanelbullar till de hemlösa utanför Seven Eleven. Om dagarna ska jag jobba som analytiker på Rikskrim och när helgen kommer ska jag släppa hunden lös på Djurgården och hoppas att ingen kommer på mig...




Sen tänker jag
Att jag vill bo precis här.. där jag är. Med Leo i fönstret bakom dörren, i niogradig kyla om vintern och lutande golv i sovrummet. Jag vill bo ett hus vart vardagsrum jag gjorde om i en nikotinabstinenspsykos, där böckerna står i färgordning och där varje dag är som någon konstig blandning mellan Raskens, Bullerbyn och Änglagård..


Och så tänker jag att det finns människor som inte vill vara någonstans och inser att jag är privilegierad. Tisdagsinsikter i regnet.

Nu finns dock avsvalnad rabarberchutney i kylskåpet, just intill den där burken med förra veckans hemlagade blåbärssylt, på hyllan med sådant jag inte får äta..

Andra akten- kontorsscenen

Har uppenbarligen tyckt så illa om den där räkningen att jag tappat bort den. Insåg dessvärre att räkningar sällan försvinner med den lättheten och fick således repeterat de där hårresande siffrorna genom telefonlinjen. Bilar kostar pengar. Åtminstone när de gått 1200 mil. Inbjudan till "fuckoff" skickas ut,  hittade ingen antonym för "kickoff" och fick således hitta på ett eget. Nåväl... fest som fest tänker jag. På köksgolvet finns smulor efter torra hundkex då Vilda och hennes bästis varit inne på fika. Att ge den hunden (och nu talar vi om Leo) godis är som att köra ner handen i ett evigt hål på något sätt. Fast jag vet inte riktigt hur jag menar nu, men det är liksom lite äckligt och lite mysigt på samma gång.

Snart kör jag husmor till city.

Tredje akten- korkskruvsscenen

Släppte av min hyresvärdinna i en återvändsgränd, gjorde ett kort stopp för proviantering i affären med fel påsar och åkte hem för ännu en stund vid en spis. Någonstans in i de tre rätterna påmindes jag om att andras måndag  är min lördag och tog fram en flaska Tysklandsimporterat vin. Kom i konflikt med korken som dock fick se sig besegrad av en hammare och baksidan av en skruvmejsel. Min korkskruv ligger böjd i soppåsen och imorgon kommer sopgubbarna. Måste komma ihåg att köpa en ny...

Jag är rädd för att jag glömde tvätta av chilin från mina händer innan jag körde ner handen i munnen på hundarna.. vattenskålen töms med en förbluffande fart och några fler kex vill de då rakt inte ha. Hoppsan.

Fjärde akten- musikstycket

Sällsynt tv-tittande på hårig soffa. Det finns en ögontjänarinna i den här familjen och nästa gång jag låter henne vara ensam hemma kommer spikmattan att bre ut sig över soffan. Annars.. septembermörker, paranötter, mail och telefonsamtal, kvällsdisk och längtan efter strumpor av chenille. Svagt i bakgrunden sjunger Zelmani och jag konstaterar att det är skönt att ha lördag en måndag.