Mulliga 50-talare, kattögda skönheter, mullriga v8:or.. alla fyllde de stadens gator under helgen då den årliga curisingen ägde rum. I ett smärre överfall av nostalgi var jag nästan på väg att hoppa ur den där fältaruniformen, in i en jeansjacka och upp på en cabställning, men jag kompromissade och nöjde mig med att måla läpparna 50-tals röda och ägnade istället kvällen till att hjälpa ungdomar att lösa konflikter, få berätta om sina bekymmer eller bara dela glädje tillsammans. Gott nog.. absolut.

Måndag och skolfrökendag. Denna måndag socialtjänstlagens dag där jag dock aldrig hann med att berätta att kommunen, enligt SoL 5 kap 6§, ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i omvårdnaden om äldre människor.

Detta för oss osökt in till ett telefonsamtal som jag hade med den kära kyrkoherden i förra veckan då han lite roat berättade att kyrkan nu får skriva om sin handlings-/verksamhetsplan (?) pga mig...!? Under punkten "så här ska kyrkan jobba med minoritetsgrupper" konstaterades nämligen att "det finns inga samer i Nybro", varpå den gode kyrkoherden försynt räcker upp handen och säger;

-Jo.. det finns en.

Söndag som vanligt. Tycker dom kommer allt oftare nu för tiden. Solen har just gått ner för den här dagen och jag repeterar socialtjänstlagen, dricker kaffe och äter choklad med smak av chili. Morgonens joggingtur gav brännsår under foten och ömmande muskler har fått det här huset att fullkomligt stinka linnement. Börjar starkt överväga att byta träningsprogram till ett mindre plågsamt sådant. Typ.. "Tjejmilen- så överlever du", istället för "Tjejmilen på 60 min"...

För övrigt.

Så har Nunnedalen lagt ut sin allra blåaste matta, Paradisverkstaden har lagt blommande ägg i ett bo och fåglarna här i kastanjen sjunger mig lycklig om mornarna. Livet är onekligen en blandning av sött och salt.. som en lång man i blå kavaj skulle ha sagt.

Påskafton 2010
Två påskhundar i ett hav av såpbubblor, den ena jagar den andra förstår ingenting. Jag plocklar videkissar som ska blandas i vårbuketter. Citronfjärilar, ovanligt stora snödroppar och termometern visar att det snart är nio grader där ute. Om en stund fyller jag bilen med hund och packning och kör över den där långa bron till en ö med alvar. Har med mig vandringskängor till alvaret, löparskor till stigen vid havet och finskorna till kvällen då det blir middag med vin och vänner. En påskafton i vuxentappning.


Påskafton 1992
I karavan mellan Halmstad och Jönköping. Bilmässa på Elmia och snudd på nationaldag för raggarfolket. Trasig jeansjacka och sprit i colan. V8:or och gemenskap och livet var alltid en fest. På vinden där ovanför pannrummet finns minnena kvar i en kartong. Boots och skinnväst, den trasiga jackan med klubbmärket på ryggen. En tid att minnas med euforisk tacksamhet.

Så tömmer jag kompbanken för att hämta tillbaks livet igen. Långa promenader i frodig skog, färska blommor på bordet, nya filmer i soffan och så kanske äntligen tillräckligt med ro för att läsa någon av de där böckerna som bara står och väntar på att bli lästa där i den färgsorterade bokhyllan.

Fast innan idag blev det istället Ikea och City Gross där det handlades färska kryddor och billig sparris. Vid den tidigare omtalade köttdisken insåg jag snabbt att kött är för familjer och att deras smått geniala blandpack skulle ta mig ett halvår att tugga mig igenom. Varför säljs inte hund/matte-pack? Ett märgben och en biff i samma förpackning? Tycker nog att det skulle bidra till någon form av känsla av gemenskap. Det är ju ändå påsk liksom..

Nåväl.. nu andas vi en stund och dansar loss till Winnis i ett moln av självdistans

Häromdagen satt jag med en treårig pojke i knät, pekade på häxan som prydde påskkmustflaskan och frågade "vem är det där då?". Pojken tittade på häxan, sen på mig och sa.. "det är ju du". Jag vet inte om jag tycker om barn.

Fem dygn med kemisk mat och idag fick det vara nog. In med torra påsar i skafferiet och ut med ägg, florsocker och rom. Äggtoddy smakar trots allt bättre än Nutrilett och eftersom de har samma konsistens gör det nog inte så mycket om jag byter lite tänker jag.

Knoppiga videkissar hänger över staketet där i hagen och i mitt fönster lyser fjädrar i ris. Det drar i hop sig.. nio dagar till skärtorsdag och bara bara fem nätter kvar till årets riktiga höjdpunkt då ljus ska förlängas och timmar ska kortas. Ledig dag idag. Önskar att det fanns fler bara.

I natt har jag bett för stunden dimman drar förbi, för en välkommen vår

Lika bra att ta allt på en gång tänker jag... tio dagars antibiotikakur mot borrelia och tio dagar med Nutrilett mot en del av de där kilona. Egentligen skulle jag bara ha tagit fem dagar med kemisk mat men så hade de erbjudandet "få två till priset av en" och jag är tillräckligt mycket Smålänning för att inte ta en sådan chans. Tio dagar av ett liv.. det ska jag väl klara tänker jag. Tio dagar till priset av fem dessutom.

Borrelia... igen alltså. Den där växande ringen på benet verkar inte vara något annat än ett bevis på ett forna fästingbett med konsekvenser. I sex månader har jag gått omkring och trott att det var hudförändringar.. jojo.

Då kör vi då... resultat meddelas.

Vännen, grannen och kollegan.. hon den höggravida Barbamamman med mer energi än Ringhals, bjöd in till Nice Life dag och gav oss en rakt igenom ljuvlig lördag, en sån där dag där energiförråden fylls till bredden och livsandarna jublar.

Molnen skingrades och gav plats för en sol i samma stund som cykeln rullades ut från sin vintervila. Det är grusig asfalt på vägarna igen och helt plötsligt förvandlades Smålands 13 mars till Norrlands 1 maj, dagen då man fick ta ut cykeln efter sju månader av snö... Andhämtningen (snarare att betecknas som andnöd) som uppstod i kyrkbacken gav mig dock smått panik med tanke på att lopp snart ska springas, men väl framme vid Byahuset påmindes jag om att motivation och glädje är hemligheten då 45 min av svettig men hysteriskt rolig Zumba fick inleda Nice Life-dagen.

Vasalopssöndag med strålande sol och friska minusgrader. Medan 16368 människor startade sin långa resa från Mora drack jag kaffe under en filt och skickade imponerade (och lite avundsjuka) tankar till de "mina" som genomför, och genomfört, nio mil av historiska prestationer. 07:24:50, 07:32:57, 08:13:30, .. hjältar är vad ni är!

Själv har jag längtat efter att få åka skidor i flera år nu, den här vintern mer än andra... Igår skulle jag slänga en uppbrunnen dammsugare och kom hem med ett par längdåkningsskidor och lyckan blev plötsligt 205cm. Tre timmar senare ett telefonsamtal med besked om att pjäxor fanns att låna och likt Askungens styvsystrar stod jag redo med avbitartången ifall de skulle visa sig vara för små...

Nu kom det (tack och lov) att visa sig att ett par tunnare strumpor räddade både tår och skidåkning och efter gårdagens saliga premiärtur bakom ladugården var det idag dags för utflykt på riktigt. Fram med den oranga ryggsäcken som varit gömd i en garderob sedan den där dagen vid slottet, kaffe med varm mjölk i den stora ståltermosen och stekta ägg på smörgåsen. Givetvis skulle jag haft en bit korv att bränna där ute också, men sådant fanns inte att hitta där bland falafel och torskfiléer i frysen.

Täckbyxor på och så iväg över ängar och genom skogar. Inga andra ljud än skogens egna, en himmel att lyfta ansiktet mot, en tillvaro att njuta av och så den där känslan av frihet igen..

Två timmar, och oräkneliga fräknar, senare en snabb sväng hem där skor och innehåll i ryggsäcken byttes. Ut med termos och sittdynor och i med böcker fyllda av noter. När det piano som finns inom räckhåll för mina händer inte vill låta sig spelas på smiter jag upp för den där backen och in till det stora, vackra huset där akustiken skapats till änglars lov.